Jag fick ett nytt jobb. Sa upp mig och har arbetat en vecka. Vilken fundemental skillnad det är på en arbetsplats där de tar till vara på ens kompetenser. Där man får vara en i gänget och de LYSSNAR PÅ MIG!

Ja, det är inom samma branch. Men jag är viktig, jag får va chefens högra hand. Komma med bra idéer och ha en god relation med alla kollegor. Det känns helt sjukt.

Jag har gått i terapi under våren för att klara av att gå tillbaka till jobbet. Jag har gått ner 5000 kr i lön. Men det är viktigare att må bra än en bra lön. Jag är glad över det.

Fy sjutton vad skönt.

Jag har sådan panik över att snart är det mars och jag måste börja jobba den 1 april. Det känns som att jag går sönder. Ja, jag behöver söka mer jobb men det är svårt att få till det. Jag tvivlar på mig själv. För som min terapeut sa. De har ju skavt bort vem du är på jobbet och all din säkerhet. Ja, så är det. Och lyckas jag inte få jobb så måste jag ju gå tillbaka.

Jag har varit på två intervjuer och inte gått vidare. Ett av jobben ville jag inte ha. Det andra jobbet kände jag att jag verkligen ville ha men då hade jag för lite ekonomi. Men som sagt. Rätt jobb får väl komma tillbaka till mig någongång. Det kommer nog trilla ner i knät. Kanske.

Annars får jag jobba på och söka och hoppas på bättre tur till hösten. Där inte arbetsgivare har emot mig att jag just nu är föräldraledig. Vilket inte borde vara ett problem egentligen. Men ja, jag hoppas verkligen att det går vägen.

Jösses att jag ens vågar skriva det här när jag är en stor drama queen själv. Men jag har alltid undrat vart min fru fått sin dramatiska ådra ifrån. Hon kan slå i tån eller nudda nått som en annan bara tänker att det där var ingenting och skrika högt som om det gjorde bautaont om. Nu vet jag det är hennes mamma det kommer ifrån. Hennes mamma är fantastisk på så många sätt. Jag kan verkligen inte önska mig en bättre svärmor och mormor till sonen. Snäll och omtänksam. Fin på så många sätt. Men som sagt till och med solen har sina fläckar och det har varit lite mycket för henne nu på sista tiden. Min fru avgudar sin mamma så det är inte något jag kan lyfta med henne. Man får verkligen inte säga ett ont ord om hennes mamma. Vilket är förståeligt för hon är ju som sagt helt fantastisk på väldigt många sätt. I söndags hade vi familjemiddag hos frugans mamma och hennes mamma är lite orolig för vår jättestora hund runt sonen och tycker han är bufflig. Det är han inte. Han är klumpig ja, men det har han alltid varit. Han är så sjukt snäll och så himla försiktig runt sonen. Men han kan bli glad som alla andra hundar bara att han är enorm. Hon har kommenterat att han har blivit lite bufflig runt henne( svärmor) på senaste tiden. Men i alla fall eftersom hunden aldrig får följa med längre någonstans för ja, bagagen på bilen går det in en barnvagn och då får han inte plats vår älskade vovve så tänkte vi, vi tar med honom den här gången. Det kanske vi inte skulle gjort så här i efterhand. Frugans bror och hans tjej kom efter oss och hunden blev så glad när han fick ske dem för han älskar dem. Svärmor satt på golvet med frugan och sonen och vår hund råkade vifta med sin svans( som är jättestor)i svärmors ansikte och hon skriker rätt ut AJEEEEEE ÅÅÅÅH Det där gjorde JÄTTE ONT och typ föll i kull och höll sig på kinden. Han viftade i sonens ansikte med och sonen reagerade inte ens. Så jag tror inte att det var så farligt. Min fru fick sjukt dåligt samvete och vi pratade på kvällen och hon skämdes medan jag kände att jag tyckte det var överdrivet( men kan inte säga nått, det är ju svärmoderns upplevelse och inte min). Jag pratade med frugans brors tjej här i måndags och hon sa att hon och frugans bror hade pratat om det på kvällen och tyckt att svärmorn var en stor drama queen och frågat : Vad var det där? Så vi är ändå tre personer som kände att det där kanske var liiiite överdrivet. Men som sagt rädsla och att må dåligt i själen kan göra att man inte tål saker lika bra. Sen har jag en känsla av att hon inte tycker att jag och frugan “lyssnat” på henne angående hunden och att hon ville utgöra en “poäng”.

Men som sagt nu vet jag vad denna dramatiska ådra kommer ifrån.

Just nu så känns det som att vi inte hinner med någonting alls. Detta ständiga dåliga samvete. När jag inte hinner med vänner, inte hinner med varandra, inte hinner med min mamma. Inte hinner med sonen. Eller ja, vi försöker hinna med honom men ibland går luften bara ur en och att få upp en barngrind känns som en oövervinnerlig grej för han ska vara med och rycka i saker. Alla som säger: Vila när barnet vilar. Alltså det går inte. För det är då man får göra allt som är superfarligt för en 11 månaders bebis. Ibland går vi bara ut och går i timmar på vardagarna för att han ska vara säker. Han är en högintensivt litet barn. Eller som barnläkaren som remitterade honom vidare till öron näsa hals för hans andning sa: Vilket härligt hurtigt barn. Jo, tack han är alltid i farten och aldrig still. Alltid på och aldrig lugn. Han kan inte sitta i knät mer en någon sekund. Han ska göra allt han inte får. Som att rycka hunden i svansen, eller öppna knivlådan trots barnspärrar. Han har inte tid. Livet är till för att leva och sova kan man göra när man dör. Eller skåda dagen ! som är hans motto. ‘

Jag är konstant trött, men jag skrattar mycket på dagarna och tvivlar på mig själv på nätter och kvällar.

Det är skönt att ha flyttat från det stora huset på den lilla orten tillbaka till staden vi bodde innan. Dels känns vi både mycket gladare. För oj vad jobbigt det varit att packa och sälja och bära och ha barn samtidigt. Vi har inte varit de happy go lucky couple så att säga. Så vi är gladare nu. Det är väldigt skönt. Plus att det inte blir lika svårt att vara spontan och gå på stan eller hitta på något. Det är ju inte flera mil till allt. Vilket är skönt.

Sen vi blev mammor har jag insett att jag har större tålamod än henne men att jag nu mer inte tål skit. JAG TÅL DET INTE.

Så jag går nu mer i terapi för att prata om mobbingen av mig på min arbetsplats. Jag söker jobb och varit på två intervjuer. Jag går en kurs på högskolan för att ta mig bort från arbetsplatsen och jag får min son att skratta.

Så, det är bättre men inte bra. Hoppas på att livet blir bättre 2023.

Jag har varit lite rädd för terapi eftersom jag och frugan vill ha fler barn och även innan sonen så var jag rädd för att bli nekad. Nekad rätten till att få bli mamma på grund av den psykosociala utredningen som man som gay måste göra för att få barn samkönat. Jag har varit med om del. Jag har fått skriva på faderskapspapper( japp, faderskap. Jag är hans mamma precis lika mycket som min fru som bar honom är.

Jag har känt ett behov av att gå i terapi och läka mina kanter efter det där som har hänt med jobbet. Tro mig, ena chefen fick sparken dels för det hen gjorde mot mig, så det är faktiskt inte jag som är överkänslig eller att jag är en inkompetent fool. Jag har alltid varit så duktig på mina jobb. Omtyckt och gått vidare uppåt i andra uppdrag. Så det här stället jag är på nu har haft sönder mig. Speciellt den ena chefen som sa: Du uppfattas som stressad av dina kollegor( när jag nyss fått mitt utomkvedshandeskap och blivit infertil efter 16 års längtan) och när jag sa: Ja, men det är inte så konstigt, jag sörjer och du vet ju varför och chefens svar va: Ja, det är tragiskt men skärpt dig! En vecka innan min semester och tre veckor efter operationen och då jag fortfarande blödde. Jag kan inte förlåta det och jag har svårt att inse att hon har kommit tillbaka och blivit min chef igen. Om jag nu måste tillbaka och inte hinner få ett nytt arbete innan dess.

Min terapeut validerar att det jag varit med om på arbetsplatsen inte är okej. Det känns skönt. För när man blir gaslightad så som jag blivit så slutar man lita på sin egna upplevelse. Som sagt ångesten, den är verklig och jag har valt att gå i kbt för jag vill inte bära med mig det i livet längre och speciellt inte om jag börjar något nytt jobb. Jag vill få må bra och vara den gamla och vanliga mig. Även om jag har lite mer ärr på kroppen och i själen.

Han blir snart ett år min son. Han är så rolig. Han förstår saker nu som kom och sitt ner och vad duktig du är och vad du kan. Allt som är nej och ajaj gör han med glädje. Han tar inte ett nej. Han är så envis. Han är snäll. Kramas, pussas och vill sitta i knät ungefär 3.2 millisekunder när han har tid. För tålamod har han inte. Dammsugaren är det bästa han vet. Det sämsta just nu är att byta blöja. Han är som en alligator.

Men han är fin och bäst och att han snart ska börja på förskolan. Det är för mig obegripligt men samtidigt skoj. Jag hoppas bara att jag får ett nytt jobb så att jag kan få må bra.

Jag har kommit in på en högskolekurs på 25 procent i socialrätt som jag läser nu. Det känns bra. För det gör att jag kan söka andra slags jobb. En vän, som också är kollega ringde och sa att arbetslagsledarna vill att jag jobbar heltid när jag kommer tillbaka. Att 80 procent inte räcker. Vilket också är fint. Det är fint att de bryr sig. Kollegorna tycker jag är duktig och bra på mitt jobb. Men ja. Det gav mig ångest att tänka på att jag ska ta mig tillbaka dit om jag måste det vill säga. Så jag vaknade kl 3.00 i natt och kunde inte somna om vilket är lite jobbigt med en snart 11 månaders toddler här hemma.

Så idag har jag bara försökt göra roliga saker. Jag har gått på långpromenad med sonen och hunden. Jag har lagat mat till lunch, inte bara ätit rester och sen åkte vi och tittade på ny bilbarnsstol då han sitter så dåligt i det märket vi har. Tänk att åka till en affär och titta är en happening nu. Inte bara för att jag är föräldraledig utan för att det är pandemi. Så konstigt?

Det har hänt så mycket. Vi har sålt huset, flyttat tillbaka till staden och köp ett nytt hus som ska bygga 2023. Jag söker nya jobb. Jag har sökt 2 jobb och kommit på två intervjuer. Eller ja, den andra ska jag på i morgon. Snälla, snälla låt mig få detta jobb. Jag vill verkligen inte tillbaka till det jobbet som jag har nu.

Sonen växer och är snart 11 månader. Han kan klappa händer, säga mamma, namnam och vava och skälla som en hund. Han går mot möbler och kan stå och sitta. Han mår bra och ska börja på förskola den 1a april. Jag har börjat i terapi över hur dåligt jag mår över jobbet. Det påverkade min jobbintervju och det påverkar mitt hemliv. Jag är liksom lite trasig i kanterna, jag är skör.

Jag vill inte vara skör. Jag vill inte tillbaka. När jag slutat kanske jag kan berätta exakt allt jag varit med om. För hemskt är det. Men som sagt jag är glad över att jag kanske kommer därifrån. Jag vet inte.

Men så som de gjort behandlar man inte någon.

Jag har sökt ett jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Det är drömjobbet. Jag hoppas jag får det. Jag hoppas sen att allt blir bra och att det känns bra och att livet blir smidigt.

Han säger mamma nu, vår son. Han går bättre och bättre med stöd så klart. Han är så fin. Jag älskar honom så och jag vill inte alls gå tillbaka och jobba. Men det blir nog så. Att jag har lättare att få jobb än hon har. Så jag söker nytt. Snälla någon, låt mig få det där jobbet. Bara få jobbet och få sluta.

Jag pratade med en kollega på en annan ort. De gör samma mot henne som mot mig. Hon är gravid. Jag var medgravid. Det är lite fult. Hon sa att hon mer än gärna är min referens så himla snäll och supportive som jag varit mot henne och lärt upp henne så att hon klarar allt hon gör. Det var fint.

Jag pysslar mest här hemma. Jag fixar och donar. Håller på. Leker med sonen, han kan sitta nu. Jag undrar när han börjar krypa.

jag älskar att vara mamma och hade det inte varit för paniken att behöva gå tillbaka till mitt vanliga jobb om jag nu inte får ett nytt hade jag aldrig obsessat över det hela.

När man aldrig får må riktigt bra.

Min faster ringde. Pappa är dålig han ahr förhöjda levervärden och något fel på njurarna. Jag har varit orolig.

Idag ringde hon igen och de har hittat något. Den 7 ska han få sin diagnos på karolinska. Men det är ju inte så bra så mycket som de satt in på honom redan. Så han har nog cancer.

Jag har ju ingen kontakt med pappa sen i mars 2019. När jag fick nog. När han kallade mig dumma saker när en av mina bästa vänners pappa dog. Nu är jag i valet och kvalet. Ska jag ta upp kontakten? Ska jag vänta? Ska jag låta bli?

Om han har cancer så tar jag nog upp kontakten igen. Han är 70 år. Superalkis och jag är hans enda barn. Jag hade sådana förhoppningar atr han skulle sluta dricka för att jag sa upp kontakten med honom. Jag skrev det till honom att han behövde söka hjälp och bli nykter och göra en utredning för sina psykiska problem.

Så idag är inte en bra dag.