Jag har varit lite rädd för terapi eftersom jag och frugan vill ha fler barn och även innan sonen så var jag rädd för att bli nekad. Nekad rätten till att få bli mamma på grund av den psykosociala utredningen som man som gay måste göra för att få barn samkönat. Jag har varit med om del. Jag har fått skriva på faderskapspapper( japp, faderskap. Jag är hans mamma precis lika mycket som min fru som bar honom är.

Jag har känt ett behov av att gå i terapi och läka mina kanter efter det där som har hänt med jobbet. Tro mig, ena chefen fick sparken dels för det hen gjorde mot mig, så det är faktiskt inte jag som är överkänslig eller att jag är en inkompetent fool. Jag har alltid varit så duktig på mina jobb. Omtyckt och gått vidare uppåt i andra uppdrag. Så det här stället jag är på nu har haft sönder mig. Speciellt den ena chefen som sa: Du uppfattas som stressad av dina kollegor( när jag nyss fått mitt utomkvedshandeskap och blivit infertil efter 16 års längtan) och när jag sa: Ja, men det är inte så konstigt, jag sörjer och du vet ju varför och chefens svar va: Ja, det är tragiskt men skärpt dig! En vecka innan min semester och tre veckor efter operationen och då jag fortfarande blödde. Jag kan inte förlåta det och jag har svårt att inse att hon har kommit tillbaka och blivit min chef igen. Om jag nu måste tillbaka och inte hinner få ett nytt arbete innan dess.

Min terapeut validerar att det jag varit med om på arbetsplatsen inte är okej. Det känns skönt. För när man blir gaslightad så som jag blivit så slutar man lita på sin egna upplevelse. Som sagt ångesten, den är verklig och jag har valt att gå i kbt för jag vill inte bära med mig det i livet längre och speciellt inte om jag börjar något nytt jobb. Jag vill få må bra och vara den gamla och vanliga mig. Även om jag har lite mer ärr på kroppen och i själen.