Man måste inte kämpa

Jag inser att alla förhållanden man har med olika människor är oerhört komplicerade. Att relationen med ens föräldrar absolut inte är felfri eller perfekt.

Att när man då väljer någon att leva med. Någon som man tror blir en bra match om man vill ha barn att den är en bra förälder och så inser man att nej, det här går inte. Vi är för olika. Det är en dålig matchning. Det här är inte bra. Det gör man oftast inte. Utan det som man gör mest att stoppar huvudet i sanden, skygglapparna kommer på och man fortsätter kämpa.

Jag funderar på om kärlek egentligen ska vara att kämpa till sista droppen. Ja, man måste anpassa sig och man måste arbeta på det precis som man måste arbeta på allting som man vill bli bra på. Öva och öva och öva. Men kämpa. Det vet jag inte om man ska göra. För det är dumdristighet.

Oftast har man huvudet i sanden och bara vill se det där ögonblicket av bra i allt det dåliga. Man är så himla blind.

Så jag tycker inte att man ska behöva kämpa i ett förhållande. Man ska inte gå emot sina egna värden. Man ska försöka må bra och man får välja om.

Advertisements

Förtäckta hot i förhållanden

Det är så konstigt vad man står ut med i förhållanden. Nu har ju jag bara haft ett mellan man och kvinna och nu med en kvinna. Men vi kvinnor pratar ju om det här hela tiden. Vad som sker med våra män. Vad som händer. Alla dessa förtäckta hot.

Jag har varit med om dem själv. De där förtäckta hoten. Ibland önskar jag att jag tagit dem. Jag och min exmake hade helt och hållet gemensam ekonomi och tillgång till varandras konton. Det var väldigt dumt för mig och bra för honom.

När jag då från tid till tid satte hårt mot hårt och ville ha pengar för mig själv så sa han: Vill du verkligen ha delad ekonomi!!!  Det kan vi ha om du verkligen tycker att det är värt det( som i nu är det nära att vi skiljer oss, det är första steget mot en skilsmässa) och då backade jag alltid för skilja mig ville jag ju inte.  Så var det väldigt ofta i vårt förhållande. När jag ställde ett krav kontrade han med ett förtäckt hot om antingen skilsmässa. Han sa mer än en gång att han funderade på att skriva ut skillsmässopapprena och jag backade. Varje gång.

Från honom började det oftast med: Vill du inte… så måste jag få … eller någon annanstans.  Vilket ledde till att jag backade. Blev rädd och gjorde som han ville. I slutet blev jag inte ens arg när han beställde saker. Och med slutet menar jag de sista 5 åren.

Jag tänker på det att lust för mig har så mycket mer med känsla att göra. Att annat ska stämma, att man delar på saker lika mycket. Att man kommer hem till ett rent hem. Att man får närhet. Att man mår bra. Lust har även med hur den andra beteer sig och anstränger sig för ens egen skull till det man själv anser vara viktigt.  Attraktionen till en människa har inte jättemycket med hur kroppen ser ut enligt mig. Utan det är hjärnan. Det är även respekten. När man hotar med att göra slut, eller börja tänka i dem tankarna då är det något som är väldigt fel med ens liv ihop med en annan människa. Men det förstår man inte när man är där.

Jag tänker på det här med förtäckta hot i “hur man vill ha det”. Jag tror det är vanligare än man tror. Att hot om att göra det som är bättre för den ena partnern som att ha separerad ekonomi istället för gemensam som kan vara bättre för ena partnern är ett förtäckt hot om skilsmässa. Vill du verkligen det? Vill du göra så här mot oss? Det är ju bara att ta fram skilsmässopapprena.  Eller andra sorters hot. Oftast är hoten något som man själv vill.

Som jag ville att vi skulle ha egna pengar var. Där hans var hans och mina, mina. Men det ville inte han så då sa han: Vill du verkligen det? Är du redo på att ta konsekvenserna. Eller om han köpte nått och jag sa: Sänd det tillbaka. Det går inte nu. Vill du inte att jag ska vara lycklig. Eller när han ville köpa nått: Vill du inte att jag ska ha intressen och vara glad?

Alla dessa förtäckta hoten som gjorde mig rädd för jag ville ju hans lycka, jag ville det skulle vara  bra. Jag var rädd att vara själv och bli lämnad.

Så han fick som han ville. Det har jag insett idag är inte en bra grej. Det innebär att förtäckta hot i vad jag vill ska bli bättre är nått som leder till skilsmässa. Jag borde ju insett där och då att jag skulle gå. Men man blir så himla hemmablind.

Krav och skav

Jag kom hem igår från en minisemester med en vän. Hon är den som har träffat min exman flest gånger. Vi pratade en del om honom och även hennes ex. Om försoning, förlåtelse och acceptans.

Vad man står ut med för att man blir nedhyvlad eller möjligtvis sandpapprad i ett förhållande så man går med på saker som man inte trodde var möjligt att gå med på.  Man ser det inte ens själv. För man anpassar sig. Man anpassar sönder sig.

Om jag ska försöka treva mig fram logiskt.

Så började jag den här resan med att fråga: Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt för mig?

Jag förstod inte ens vad mina egna värderingar var för jag var så färgad av honom. Förra året var jag på en konferens och där frågade de: Vilka värderingar har du som grund när du ska fatta svåra beslut. Jag kunde inte svara på den frågan för jag visste inte vilka värderingar jag hade. Jag var så borthyvlad att jag inte visste vad som var mina ord och vilka som var hans. För han hade “uppfostrat” mig i hur jag ska tänka och vara.

Jag började fundera på hur jag skulle vilja ha det, vad som var jag. Jag är inte ännu säker på att jag vet allt jag vill vara och hur jag vill leva och vad jag vill ha för grund att stå på.

Jag vet dock en sak.

Jag vill aldrig mer ge upp mig själv på grund av att jag ska sätta mig in i hur någon annan har det och leva på dens villkor för att vara en snäll människa. För det är allt utom snällt mot en själv.  “För att man ska ” förstå och förlåta” acceptera”  hur den andra är och då bruka våld på sig själv för den sakens skull.  För det är det jag är uppfostrad med att jag måste acceptera och därför gå med på, stå ut med .

Så jag har ofrat mig själv, för att vara förstående kvinna.

Jag har plockat och städat när jag inte längre stått ut i skiten och det har han vetat om. Jag har anpassat mig och stöttat. Jag har blivit behandlad som skit för att jag ska stå ut och visa mig hänsynsfull.

Men alltså jag har brukat så mycket våld på mig själv det är därför jag har så svårt för uttrycken acceptera och förlåta. För det för mig är att bruka våld på mig själv och det gör jag inte.

Mitt nästa steg när jag har tagit reda på vad jag har för grund. Eller ja, jag håller fortfarande på med det egentligen är att lära mig leva från mig själv och mina egna värderingar. Men jag vill inte leva på någon annans villkor längre. Det är bättre då att göra som jag. Hitta någon som är en bra match och har samma värderingar.

Tänk att kärlek ska vara fylld med krav istället för kravlöst. Kärlek är mer.

Vad man som kvinna behöver göra i ett förhållande

Har kommer lite tips för vad jag jag tycker man ska göra för sig själv i ett förhållamde. Hur bra man än har det i sitt förhållande. Hur kär man än är. Hur mycket man än tror att det ska hålla.

  • Ha alltid ett eget sparkonto. Där du sätter in egna pengar varje månad så du har ett kapital ifall något skiter sig efter förhållandet och att du kan göra saker du vill som inte den andre vill.
  • Stå alltid i flera bostadsköer. Även om ni “aldrig” ska gå isär så är det bra att få en backup plan och kom ihåg att uppdatera dem.
  • Ska ni gifta er skriv ert äktenskapsförrord.
  • Prata om skilsmässa innan ni skiljer er och skriv ett kontrakt på hur ni vill göra. Det är faktiskt det mest omtänksamma att ur kärlek sörja för den andre partnern om man slutar älska och går isär.
  • Gå i terapi ensam och som i familj för att reda ut vad som är viktigt för en.
  • Förminska inte din egen värld för någon annans skull. Alltså sluta inte umgås med människor som du tycker om för att din partner inte tycker om dem. Låt inte bli att äta saker du tycker om för att din partner inte tycker om det och så vidare.

Finns säkert fler bra råd här tipsa du med. Men det är viktigt med eget kapital och stå i bostadskö.

Att harma

Jag är hos min mamma nu även om jag jobbar. Fördelarna med fritt jobb.

Hon är nykter alkoholist och jag kom till insikt att mycket med vad jag inte tycker om hos henne är hennes beteende som liknar mycket det hon hade när hon var full. Jag anser att det är extremt obehagligt att vara runt och jag skyddar mig själv runt henne. Det är säkert därför jag inte umgås så mycket med henne.

Nåväl hon är med i AA och avgudar AA och vill att jag ska gå med. Vilket jag vägrar för det river bara upp sår hos mig och ger mig trauman. Det är så varje gång vi umgås. Hon vill läsa ur hennes AA bok och jag blir arg för att hon läser högt ur den. För att hon “tycker ” att jag “behöver” höra och att det är “bra” för mig och jag blir arg. För att jag vill inte och hon respekterar inte det och då går jag antingen ut eller blir så skriker jag på henne som en tonåring. Ja, det är inte ett bra och fungerande förhållande. Det är rätt så dysfunktionellt. Hon kör alltså rätt så mycket över mig.

Vilket kan ha med att jag inte reagerade mer med min exmakes beteende för jag har lärt mig att det inte är någon idé att försöka hävda och bli respekterad som människa för jag är lärd det sen barnsben. Att på mig behöver man inte lyssna på.

Nu har jag lärt om mig.

Varje gång jag umgås med min mamma så trycker hon mycket på mig. Alltså trycker ner mig. Och så och idag.

Hon bad nämligen mig komma med feedback på hennes beteende som är samma som när hon var full nu när hon är nykter. Jag beslöt mig för att vara ärlig och ta upp två av sakerna för att inte överväldiga henne med saker.

Som replik istället för att bara ta och arbeta på sig själv som tanken var vad med hon beslutade om så sa hon:

Ett av stegen är att man ska sluta harma. Jag har aldrig helt det uttrycket förut och fråga vad är det.

Det visar sig att inom AA världen så använder de uttrycket harma om att älta om andra människor. Att man upprepar sig inom sig vad man är arg på, vad den andra människan har gjort och att man då skadar sig själv eftersom den andra inte lider av att man går runt och tänker på den personen utan man skadar sig själv. Så sa hon det har du säkert gjort mycket mot din exman och kanske gör än. Det är du bra på. Du måste lära dig, släppa och gå vidare och också att visa förståelse och förlåta den människan och acceptera och godta det som hänt.

Jag tänkte två saker. Här ber du mig om konstruktiv kritik och jag tar upp att du inte visar respekt och kör över människor och inte lyssnar. Och du kontrar med att dänga till mig verbalt om en av mina tillkortakommanden. Istället för att vara tyst och ta emot det du bad om.

Alltså ja, jag har ältat mycket i den här resan. Jag har varit så arg och ledsen över hans beteende och jag har harmat. Det är faktiskt ett bra ord för det jag hållit på med och många andra med mig. Men när man går igenom en kris som en skilsmässa är, ett trauma för själen måste man få älta men man får ju inte fastna i ältandet, det var därför jag beslutade ett datum för mitt ältande i det stora.

Det där med acceptera och visa förståelse. Det är ett uttryck jag inte tycker om. För att acceptera och förstå är för mig att jag ska godta och tycka om och inte kunna göra nått åt det hela. Och det går jag inte med på. Att jag bara ska godta att det hänt innebär ju att jag inte vill ändra mig själv och att jag går med på att fortsätta bli behandlad illa och utan respekt.

Då kommer jag ju lära min älskling att behandla mig illa och respektlöst är en okej handling.

Nu gör hon ju inte det och det är toppen. Jag kommer godta att bli behandlad dåligt i alla delar av livet och att man kan trampa på mig hur man vill och jag ska acceptera det och förstå att så ska det vara.

Och det är den tanken jag inte går med på. Jag har tillräckligt med respekt och självbevarelsedrift att jag inte tycker det är okej att bli behandlad illa och dåligt för att jag ska ha förståelse för att en annan människa inte förstår bättre. Det är att ge en dålig ursäkt för någon annans beteende och lyfta ansvaret från dem till mig i deras handlande och det går jag inte med på.

Så nej mamma, jag godtar inte att du behandlar mig illa, och ja, jag har harmat mig själv. Men i kontexten du sa det så var det bara elakt och utan välmening för att du inte tyckte om det du fick höra av mig. Så det så. Ps. Jag har faktiskt pratat med henne om det. Ds.

På ett sätt är jag så otroligt glad över att jag fick bort min skuld på ett år. Eller ja, hans skuld. Ja, jag har levt i den ultimata kvinnofällan, förutom att jag inte har barn med med mitt ex. Jag städade, lagade mat, tvättade, tog hand om projektlederiet, köpte, planerade, ojade och aahade om hans väl och ve och ja, jag tog allt ansvar ekonomiskt med.

Det är så fantastiskt skönt att bara ansvara över mig själv. Det som hade sönder mig var när han sa: Jag älskar dig men vet inte om jag vill leva med dig om inte du börjar ta mer ansvar och initiativ. Jag tänkte då: hur ska jag ta mer ansvar när jag gör allt och du inget. Sedan gick jag i tusen bitar och raserade i allt och nu är jag inte samma människa som då. Ibland är facebook bra. Ibland inte. Jag fick upp i “memories” en film från samma dag som han krossade vårt förhållande och min själ.

Jag är en bättre människa idag än jag var då. Jag litar mer på mig själv. Jag är starkare och jag är stoltare, gladare och mindre orolig för att inte bli älskad.

Jag inser idag att jag blivit psykiskt misshandlad av honom. Att han är så stark i sin åsikt att han hyvlar ned en och att man ger upp tillslut.

Jag bygger upp mig själv. Det bästa är att nu när jag lever med en kvinna finns inga könsnormer. Jag får vara “allt”. För det finns inget manligt och kvinnligt mellan oss. Det är så himla skönt att göra i ordning vårt liv ihop. Jag hänger upp lampor, jag skruvar saker, vi delar lika och är jämnställda på ett sjukt bra sätt. Det är så himla skönt att vara med en kvinna och slippa det där manliga och kvinnliga. Att slippa normerna. Att bara få vara vi.

Vad jag insett på ett år

Nu är det ett år sedan jag lämnade min exmake. Det har gått över 365 dagar och livet har sprungit det här året. Jag lever ikapp den dvala jag var i innan.

  • Jag levde i en dvala under flera år, jag var så rädd för att vara ensam att jag valde något som inte var bra för mig och anpassade sönder mig. Är man verkligen älskad så gör man saker för varandra. Man ger och tar och delar lika. Det är lika mycket kärlek åt båda hållen. Jag sa tack och amen åt något som inte var bra.
  • Man ska inte låta någon hindra att leva som man själv vill. Exempelvis mat man vill äta, människor man vill umgås med, saker man vill uppleva.
  • Jag har blivit utsatt för psykisk misshandel och verkligen sopat mattan för min exmake och inte vågat säga ifrån för konsekvenserna har blivit så surighet och dåligt mående och hur han blir elak mot en.
  • Jag ska aldrig lita på någon när det kommer till pengar. Det “jämnar ” ut sig händer aldrig. Man måste själv se till att det händer.
  • Jag respekterar mig själv det gjorde jag inte innan.
  • Jag håller fortfarande på att komma på hur jag vill leva mitt eget liv. Jag testar mig fram. Det är fantastiskt och roligt och jag får göra som jag vill.
  • Jag vet nu hur kärlek ska kännas. Hur respekt är. Det är först när man upplevt respekt som man inser hur man vill bli behandlad. Har man aldrig blivit behandlad annat än dåligt är det svårt att veta hur det ska kännas när det är bra.
  • Tippar man på tå för någon annan är det aldrig bra för en själv. Det är inte rätt.
  • Man ska skratta mycket i ett förhållande. När skrattet tystnar är förhållandet inte bra.
  • Man ska bli uppmuntrad och stöttad i sina intressen och på sin fritid, inte tillbaka hållen.
  • Jag lever bara en gång och det är viktigt att jag också synns hemma, att jag också ska få ha det som jag vill ha det. Inte hur han vill ha det.

 

Så det jag lärt mig är: Respekt vet man inte om vad det är fören man har upplevt det och märker ojämnvikten mellan respekt och överkörning. Jag är också viktig och vad jag vill göra med mitt liv är lika viktigt som min partner och att leva handlar om att inte tacka nej till sig själv för att passa någon annans skull.