Jag har pratat nu med honom. Yttrat orden: Jag vill skilja mig. Jag grät och han grät. Han grät mer än jag. Jag stängde av. Jag kan inte säga allt som sas för det är inte rätt mot honom eller mig. Men ja, nu är det gjort. Jag har inlett processen med skillsmässa på riktigt. Bägaren rann över. Jag orkar inte längre. Jag är tom och avstängd.

Jag är bara. Jag bara är. Det  känns bra att ha yttrat orden. Jag vill skiljas. Vi träffas fortfarande. Men jag behöver släppa honom. Jag behöver få vara mig. Våra 13 år tillsammans är nu över. Det får vara som det är.

 

Advertisements

Jag fick ett ryck igår med lägenheten. Jag försöker göra i ordning det som inte blivit i ordning. Det var som att det sista att packa upp ville jag inte kännas vid för att jag ville inte inse att här ska jag bo länge.

Jag försöker vara hemma mer och inte hitta på så mycket saker. Därav att jag vill få i ordning hemma. Jag spenderar mycket tid med att prata i telefon med mina vänner just nu. Jag trivs på jobbet. Jag äter inte som jag ska. Jag försöker äta lustbaserat.

Jag funderar mycket på hur jag vill leva mitt liv. Hur jag vill att min nästa partner ska vara. Hur jag vill må i mitt nästa kärleksförhållande.

En del i smärtan att släppa taget om det som varit är att ta farväl av sitt förflutna och inte ge det lika stor vikt längre. Det är tufft att ge upp. Tanken om det som varit som skulle bli ens framtid. Men jag vill inte ha den framtiden längre. Jag vill ha en annan framtid. En av min egen lycka. En där jag inte lever för någon annan utan för mig. En i balans. Jag vet att jag inte vill leva själv. Men jag vet att jag inte vill leva med honom. jag vill något annat nu. Och det är bra.

Att börja hitta sig själv.

Jag känner mig färdig. Alltså inte som färdig som människa när man är less på livet och inte orkar riktigt med sig själv och någon annan. Utan snarare färdig. Färdig med förhållandet. Jag vet att jag fortfarande tycker mycket om honom som människa. Men jag har insett att när jag slutade vara kär. När attraktionen dog. När jag inte ville ha sex längre. När vi började skava så det inte bara blev rött utan vårt förhållande skavde sönder ända in på benet.

I helgen så gjorde jag massor med saker som var bra för min skull. Jag fick som ett avslut och en start i ett. Det är som att jag börjar hitta mig själv. Det är som att jag vaknar på riktigt. Jag har haft en sådan nystart. Jag har gjort så mycket bra saker i helgen. Jag har även pratat med honom om framtiden. Det kanske inte gick hela vägen in till hej det är över. Men oj, vad jag är på väg. Jag känner  mig mycket säkrare nu.

Just idag är jag himla lycklig. Jag menar himla lycklig.  Vilket är helt galen. Jag känner mig stark och att jag är så på väg åt rätt håll med mitt liv.  Att jag kommit på massor med sanningar om mig själv. Vilket är fantastiskt. Det är så skönt att äntligen vara på väg åt rätt håll.

Det jag insett är att jag försökt vänta in honom. Att han ska komma till samma insikt som jag. Men det gör han inte. Det är nått som inte är för honom. Jag kanske bara ska acceptera att han inte är där jag är. Att hans vilja är en annan än min. Att min vilja är viktigare för mitt liv än vad hans är för mig. Tidigare har det ju inte varit så.

Det är som att jag äntligen börjat leva på mina villkor och att jag kan andas. Äntligen andas.

Jag får gliringar över hela världen. Det känns som jag vaknar. Att för varje andetag jag tar blir jag mer och mer mig själv. Mindre av honom. Mer av mig. Jag blir starkare. Mer förbannad och arg. Jag är heligt förbannad.  Jag är så jävla arg. Jag kokar inombords och igår kändes det som jag sprängdes. Att det som hade krashat där när jag gick sönder som sakta fogats samman bara sprängdes och ut kom strålar av fury och nått annat.

Ett jävlar vad jag inte behöver den här skiten längre. Jag känner att nej. Jag är arg. Jag vill leva mitt liv. Jag vill vara mig. Jag tänker inte anpassa mig efter honom längre. Det finns andra. Det finns bättre. Det finns någon som är för mig.

Ja, han har varit fin på ett sätt länge. Men väldigt egoistisk länge med. Jag är inte villig att offra mig själv för honom längre. Så  nej. Nu. Nu är det nog.

Jag har liksom kommit till den insikten. Jag är för arg för att inte ta tag i det här. Jag är för arg och för ledsen. Han har gjort mig för illa. Jag behöver vara först i mitt liv.

Jag är en sådan där som alltid går den extra längden, som alltid har varit väldigt förstående på ett sätt som gör att det går ut över mig själv. Jag anstränger mig alltid till döds. Det gör att jag ofta blir tagen för givet och överkörd. Men nu, nu räcker det.

Jag har fått nog. Jag behöver inte det här längre.

Jag känner mig fri

Jag har umgåtts mindre och mindre. Men jag har inte gjort slut än. Jag ska göra slut i september. Det är en dag kvar. Jag ska bara fixa det sista sedan så ska jag ta och säga farväl på riktigt. Jag vill annat nu.

Jag vill mycket annat nu. Jag vill leva på ett annat sätt. Det känns skönt att jag har gått och ändrat perspektiv på hur jag vill leva. Att jag inser att om jag skulle ha stannat kvar så skulle jag få ha det liv jag hade under så många år och det är något jag inte vill nu.

Ja, jag är fortfarande en karusell. Jag är fortfarande upp och ner. Jag är fortfarande så mycket mer. Så många knutar som ska lösas upp. Men jag kan andas igen. Jag väljer inte att ringa honom först längre. Idag pratade jag med en tjejkompis när jag var ledsen istället för honom. Igår var jag och gjorde annat. Det finns så mycket mer än han in i min värld. Det är som att genom andningen, genom att inte vara så tätt inpå så har jag fått luft. Jag ser saker och jag får perspektiv på hur jag vill leva mitt liv. Nu vill jag leva det utan honom. Det vet jag.

Jag vill testa så mycket mer än det liv jag hade. Jag vill helt enkelt mer med mitt liv. Än honom.

Jag ljög i fredags. Jag var hemma fast jag skulle ha åkt bort. Jag var hemma och var i min säng. Pratande i telefon med en tjejkompis i flera timmar. Jag ville inte göra nått annat.

Jag börjar känna att jag måste lugna ner mig. Jag måste börja andas. Jag måste få vara ensam med. Jag måste få vara den jag är. Vara själv.

Jag har knappt träffat min man på flera veckor nu. Vi talar sällan i telefon. Jag gör annat. Jag trodde det skulle kännas svårt. Men det är det inte. Det är en konstig känsla. Jag börjar mer och mer trivas med tanken att vara utan honom. Jag fantiserar om att dejta andra. Jag fantiserar om sex. Jag föreställer mig mitt liv lekfullt ett tag där jag går på lust och under tiden arbetar med mig själv.

Men först måste jag skilja mig. Jag måste ta steget och samtalet. Vet inte om jag vågar.

Att inte välja honom.

Jag saknar honom inte. Det är hemskt och säga. Men jag gör inte det. Jag kanske fyller mitt liv just nu med vänner och bekanta. Men jag väljer att inte ringa honom när jag är ledsen. Dels för att jag vet svaret. Men också att jag inte vill bli tröstad av honom.  Jag vill bli tröstad av andra människor om misstag jag gör i livet.

Det får vara okej. Jag vet att ingen känner mig så bra som honom. Ingen är så bra på att ta hand om mina känslor som honom. Han får mig att känna mig otroligt bekväm. Men nej. Jag behöver annat i mitt liv. Jag behöver få va med det jag behöver. Det jag vill ha. Inte vad som är bekvämt.

Konstigt det där vad livet tvingar en till. Att när man inte står ut. Det är då man måste ändra sig. Det är då det blir jobbigt men bra.