Jag pratade med min närmsta vännina som nu gör samma resa som jag gjorde under förra året. Hon går igenom sin skilsmässa. Vi pratade om det där med ilska. Att man är så jävla arg. Jag är jättearg på mitt ex.  Jag brukar inte vara en arg människa. Det är en känsla jag aldrig tillåtit mig själv att uttrycka eller på riktigt känna för att jag inte har kunnat göra något åt den och jag har inte vetat hur jag ska hantera den heller.

Men jag sa till henne, för hon var så jävla arg, att vänta du bara du kommer bara bli argare med tiden. Jag är himla arg på mitt ex. Jag blir argare och argare när jag tänker på hur jag har låtit mig behandlas. Men det är väl så. Man märker först när man är ur det hur det var. Min vännina är kvar i samma hus som hennes ex. De har varannan vecka med barnet och  hon blir tokig på honom att han inte gör i ordning i huset under sin vecka utan bara tar för givet att hon ska vara den som plockar. Fast de gjort slut och den grejen skulle inte behöva ingå för det finns ingen skyldighet att dela upp det så längre mellan dem eller ett behov att ställa upp för varandra.

Jag känner så igen det där stadiet. Min exman hade också det. Att han var som handlingsförlamad och gjorde ingenting hemma. Eller who am I kidding. Han gjorde aldrig något hemma och skulle han städa så dammsög han datorn. I tre timmar och då hade jag hunnit gjort allting annat.

Jag tror det jag är så arg på är hur lurad jag känner mig. Sedan också så följer jag honom på sociala medier och allt han sa att han ville göra med mig men aldrig gjorde, har han nu börjat göra med hans nya. På ett sätt känner jag bara YES du har fått tummen ur häcken och gör något. BRA! På ett annat sätt känner jag: Vad var det som hindrade honom att göra allt det där med mig? Lite ogin så där. Men ja, jag är faktiskt glad att han gör något och att han och jag inte är ett par och att jag har nytt nu.

Alltså det går inte en enda dag utan jag tackar mig själv för att jag vågade ta steget och skiljas. Att jag vågade falla för henne och att vi nu bor tillsammans. ( och ja, på ett sätt känner jag verkligen ett behov av att säga så här här. För jag vill inte att ni ska tro något).

Det handlar om att jag går igenom en sorgeprocess. Jag ska försöka släppa ilskan. Ska. Försöka.

 

Advertisements

Att värdesätta tiden tillsammans

Jag tänker på det där med att värdesätta varandra. Min flickvän har ju som sagt ett helt liv pågående utanför sitt samboliv med mig. Jag försöker ju skaffa vänner utanför hennes vänskapskrets även om de har varit helt fantastiska och släppt in mig med öppna armar. Så hon får många “spontanerbjudande” om besök. Och så hade vi bestämt att åka till vattnet med varsin kopp te och kaffe tillsammans efter hon hade slutat arbeta.

Hon ringer hem vid 17:00 och berättar om hennes kompis som köpt något nytt fansypansy bilvax( ja, du fattar att jag inte lägger märke och sort på hjärnan) och så sa hon att hon ville åka dit. Jag svarade att hon självklart fick det men att då skulle hennes kaffe bli kallt. Hon sa att det max skulle bli en halvtimmes försening.

Vi sa hejdå och la på, sedan ringde hon upp igen några sekunder senare och sa: Jag struntar i det, vi åker på det vi ska göra.

Jag kände att åh vad skönt att hon prioriterade oss och vår tid tillsammans. För jag behövde verkligen det. Ja, det är egoistiskt att vilja ha lite ensamtid med en kopp te, kaffe och två kakor vid en strandkant i solen tillsammans. Men samtidigt var det verkligen skönt att bara få sitta där vid strandkanten och lyssna på vattnet som kluckade och höra måsarna skräna. Jag behövde det igår. Det hade inte varit samma sak om vi varit hemma. Men att vara så där i tystnad tillsammans och hon la armen runt min kropp och jag lutade huvudet mot henne och så satt vi bara där. Tills jag sa att jag tyckte om ljudet av fiskmåsar för det påminde om vår och då skrattade hon och sa: Du kommer hata dem i höst älskling, de finns så många av dem och inte bara två som det är nu när de precis kommit hit. Ja, så kanske är fallet. Men just nu är de mysiga.

Och jag behövde verkligen den där stunden tillsammans.

Jag har ett litet bageri här på gatan där jag bor som jag aldrig varit inne på förut. Men när jag tog gårdagens promenad så gick jag in på bageriet och köpte frukoströd för 6 kr styck. Det var så himla mysigt så när jag går på dagens promenad så ska jag också köpa mer för helgens frukostar.

Det är något jag tycker är så himla mysigt som vi gjort till en liten tradition. Vi försöker alltid göra stora frukostar på helgen med bacon, rostat bröd, olika sorters pålägg, färska grönsaker med mera vilket är fantastiskt härligt.

Jag längtar till nya lägenheten då vi kan äta frukost ute på balkongen i värmen. Med en kopp te och en kopp kaffe, med solglasögon på och bara vara vi.

Omgivningens reaktioner när man gjort slut

Jag har rätt många i min omgivning nu som ska separera eller skiljer sig av mina närmaste vänner. Det som är svårt är att gå ut med till vänner.

Det känns ofta som att förhållanden, kärleken och att vara tillsammans ofta är något officiellt. Man lägger ut det på instagram och gör statusar på facebook. En skilsmässa är nästan aldrig offentlig. En dag så kommer det ut en ny facebookstatus med: XX är tillsammans med XX. Säg grattis.

Ingen säger grattis till en skilsmässa. Man säger ju: Skönt för dig, vad bra att du stod på dig. Eller det är väl en lögn. De allra flesta som inte känner en så väl säger: Nej, vad tråååkigt. Åh så synd.

De bästa kommentarerna jag har fått är:

“Good for you! It’s going to be tough, but it’s so worth it!” Med en stor kram.
eller: Han är en bra vän, men inte en bra pojkvän.
Eller åh så skönt, äntligen.

Men när jag gick ut med mitt nya förhållande på fejan så fick jag många kommentarer som Say what! Vad hände här? Jag kände mer, har vi inte haft en bättre relation än att jag spelat lycklig kvinna i ett dåligt förhållande så är det faktiskt inte att bry sig om.

Mina närmaste vänner har bara varit glada för min skull. Jag tror inte det finns något rätt och fel i ett sånt. Men det har känts konstigt på instramgram och facebook.  Innan världen var mer viral så var inte ens privata liv var mer för de närmaste.

Jag kan inte förstå att skilsmässor fortfarande är så tabulagda. Att man kämpar i pågående egenvald olycka för att man “ska” hålla ihop. Det är så konstigt. En av de rädslor jag hade som var som störst var faktiskt: Vad ska alla andra säga. Vi som var paret som alltid hade hållit ihop.

Min rädsla var verkligen obefogad. Och det upptäcker man nog att alla andra också tycker. Det är en rädsla och det är en känsla och den går över. Precis som alla andra känslor också gör.

Det var så många andra rädslor jag också hade: Som kommer jag klara mig själv?

En sak som min exman ofta sa till mig var: ska du verkligen göra det där? Tänk om… Och det höll mig tillbaka. Det är ju sagt i omtanke om mig. Men för mig vart det tvärt om och jag vågade inte att göra saker.  Det är en sådan där sak som också snurrar i huvudet: tänk om jag inte klarar mig utan honom?

Men det gör man.

Man klarar sig och ofta är folk väldigt stöttande när man lämnar eller bli lämnad och rädslorna är helt obefogade. Och för mig så är livet bättre idag. Jag lever mer fullt ut. Jag vågar mer. Jag prövar mer och jag engagerar mig mer. Jag är mer säker.

Att andra har sett mig

Jag har på senaste tiden blivit kontaktade på både instagram och facebook i olika grupper av människor som läst min tidigare blogg. Ja, jag har bloggat sedan 2006 så jag är inne på mitt 12 år som bloggare och det är första gången jag är hemlig. Men ja, jag undrar hur länge jag orkar vara det här. Jag gillar popcornlyan. Fast nu bor jag ju inte i den längre. Nu bor jag i en källarlägenhet. Snart i en trea på 91 kvm med balkong.

Det var inte min bostadssituation jag skulle prata om. Det var främmande människor som följt mig länge på instagram och via mina bloggar som alla tagit kontakt och skrivit fina saker till mig. Att jag ser lyckligare ut nu. Att jag verkar friare. Att jag hölls tillbaka förut. Och det är nog sant. Det här är vad några personer skrivit till mig och det är så himla fint.

Jag har följt dig i några år via din blogg (stalkervarning🙈) och vet att du gillar att måla bl.a. Det kanske finns någon förening inom det eller inom något annat intresseområde där du kan nätverka och skaffa vänner? Förstår ditt dilemma, det är inte lätt att hitta nya vänner på gamla dar. Tänker också att när ni får barn så öppnar även det dörrar till nya bekantskaper. Genom föräldragrupper, kyrkans barnverksamhet och kanske vänners vänner osv i samma sits. Jag är föräldraledig just nu och försöker delta i sånt där just för att nätverka då jag inte heller är överöst med vänner på orten där jag bor.
Hoppas du kommer fram till en lösning som känns rätt för dig😊👍
😊 följer dig även på insta.
Förövrigt känns det som att bloggarna har kommit i skymundan för typ Instagram bl.a. vilket är synd för bloggarär ju mer spännande att läsa. Vore jättekul om du tar upp bloggandet igen. Det känns ju onekligen som att du blommat ut senaste året och att ditt liv tagit en ny riktigt. Hoppas du inte tar illa upp, men du känns så värd det för jag upplevde att du hölls tillbaka förut… Vad roligt att jag kan göra någon glad☺️ Lycka till😘

En annan skrev:

💖 Du har sett så ledsen ut på bilder, men helt plötsligt fanns det en lyster, och en positivitet hos dig. Förklaringen kom sen, och Gud vad glad jag är för er skull, att ni två hittat varandra💞 Sen är det jättesorgligt med din morfar, en av dina stöttepelare i livet vad jag kan förstå💘.Den kärlek ni har till varandra kommer aldrig försvinna, den tar en annan form, men han är alltid med dig.🌹 Det ditt❤️ gjorde idag är så👍, ett bevis på att det är ni två❣️💋❤️ Och kärleken bryr sig inte om kön, ras, religion.. När det är rätt är det rätt💘 All kärlek till er💖 En jättekram till er alla 💓💞

Helt plötsligt vågar folk höra av sig till mig. De vågar skriva att jag har hållts tillbaka tidigare att jag ser lyckligare ut nu. Det är lite fint att andra har sett vad jag varit med om och i efterhand uttrycker det. Det som jag så länge ville hålla hemligt. Att jag inte fick vara den jag är med honom. Att jag fick hålla tillbaka, inte leva som jag ville. Det var som att jag uppfostrade mig själv i närheten av honom.

 

Jag skrattade aldrig högt, jag krävde aldrig saker, jag städade, tvättade, diskade. Jag gjorde inget för mig själv på riktigt utan pluggade inte när jag ville, sov inte när jag ville,  åt inte vad jag ville, tittade inte på tv  och så vidare och så vidare.  Jag höll verkligen igen mig själv under så många år. Jag kan ju inte göra något åt att jag gjorde det. Men jag kan göra något åt min framtid.

Nu så gör jag verkligen saker för min skull. Jag utvecklar mig själv som i helgen ska jag på en pröva på dag på en förening som har konstkurser. I sommar ska jag gå på en konstkurs. Fem dagar av konst. Eller jag hoppas den blir av att tillräckligt många anmäler sig.

Jag tycker det är en stor skillnad på mig nu än för ett år sedan. Då grät jag ju mest. Nu känner jag mig full av liv. Jag gör verkligen saker och hittar på saker jämt. På lördag när min flickvän jobar ska jag gå på ABFs vårsalong och titta på vad de erbjuder. Det ska bli så spännande. Jag har börjat tagit mig ut nu i nya staden från att mest ha suttit hemma. Som igår när flickvännen ringde och undrade vad jag gjorde och jag svarade: Jag har promenerat till stan och är inne på Lagerhouse och tittar. De har en fin receptbok där som jag är sugen på. Jag var egentligen ute efter färgat papper i alla möjliga olika färger. Hon skrattade och sa okej: men då åker jag och tvättar bilen och jag sa: Gör det du svarade jag skrattandes.

 

 

 

 

 

En sak jag har haft stora problem med tidigare är att jag ältar och har svårt att släppa saker. Med min skilsmässa känns det inte som att jag ältar. Jag bara känner mig väldigt arg på honom och på mig. Den där ilskan har gjort att jag lever på ett annat sätt nu. Jag tänkte att jag ska måla ut den. S

Men sedan vill jag gå vidare. Jag träffar väldigt många människor som år efter deras skilsmässa som fortfarande är arga på sin expartner. Som fortfarande inte har gått vidare. Jag vill inte vara en sådan människa.

Men samtidigt. Det har inte gått ett år än sedan min skilsmässa gick igenom och jag känner mig arg över vissa saker så det liksom kan ryka ur öronen på mig. Då tänker jag bara this too shall pass och så försöker jag andas.

På ett sätt sörjer jag ju mitt liv och att jag behandlades som jag behandlades. På ett sätt så är jag glad att jag fick styrkan att gå där ifrån.

Jag har som sagt pratat med min flickvän om det här och hon säger att jag får prata om mitt ex för hon förstår att det är en process. Men jag gör det mindre och mindre i vardagen. Jag skriver ju om mitt förra förhållande en hel del men samtidigt så pratar jag inte om det med andra människor. För det känns onödigt.

Eller egentligen pratar jag nog inte om det. Jag pratar om mitt uppvaknande till en bättre vardag.

Lite pyssel

Jag tycker som sagt mycket om att pyssla och rita och måla. Den här ska jag ge till dem som ska ta över våran lägenhet. De är nämligen även våra närmaste vänner. Det är deras tre hundar. Jag ska fixa med en ram med till dem.

Jag är inte klar med vovvarna men det är faktiskt roligt att få visa upp någonting jag gjort. Som sagt lite mer bilder blir det i bloggen nu. Om jag vågar. Men det tror jag att jag gör.

Jag skriver inget som jag inte vill stå för.