Pajkastning

Det konstiga med mig är att jag inte vill sänka mig till mitt ex nivå. Jag låter honom kasta paj på mig men jag kastar inga pajer tillbaka. Jag försöker att inte gå ner till hans nivå. Visserligen tycker jag inte att pajerna han kastar är särskilt hemska.Men sedan har jag inte någon aning om vad som är normalt eller inte. När det kommer till att bete sig taskigt mot varandra. Jag har ingen aning om vad som är okej eller inte.Så när jag pratar med andra och inser:Aha! Det här är fel. Jag har så länge blivit nedtryckt, omedvetet, att jag inte reagerar på vad som är rätt och fel när det kommer till hur man ska behandla mig.

Jag pratade med en vän till mig idag. Han sa att pajkastningen inte är så konstig. Det är mycket sånt i en skillsmässa. Sedan sa han:Men vill du ha kontakt med honom? Vill du ha honom som din vän?

Nej. Det vill jag ju inte.  Inte som jag känner nu. Varje gång jag träffar honom mår jag dåligt. Jag blir stel och jag är arg efteråt.  Jag insåg när jag pratade med min nya kärlek att jag som har så svårt att släppa saker, eller det har jag alltid haft. Men ja, jag insåg att jag måste inte ha honom fysiskt i mitt liv för att de år som vi haft tillsammans ska räknas.

Så idag känns det som att jag mest uppehåller någon slagt umgänge gärna för honom. För hans skull för jag fortfarande tar ansvar över hans känsloliv. Vilket jag bör släppa. Jag vill så gärna lära mig att bara ta ansvar över mitt eget känsloliv. För det är det fina. Jag inser nu hur viktigt vissa saker är i livet och hur andra inte är det. Jag inser att han egentligen inte bryr sig om mig. Utan jag har mer varit någon som har varit behaglig att ha att göra mer. Att det är en trygghet och bekvämlighet som har varit med mig.Istället för  att bry sig om och leva tillsammans med mig på lika villkor. 

Det känner jag att jag har nu. Jag har dock lite dåligt samvete för min nya kärlek att jag håller personen hemlig och vill ta det på mina villkor. När det ska vara på våra villkor. Jag vill gärna skrika ut vår kärlek över hela världen. Nu gör jag det på min blogg. Men i livet så vet alla som är viktiga men vi har inte ändrat facebook status än och jag är inte på sociala medier med kärleken. Även om jag vill.  Men jag gör det inte av respekt för mitt ex och alla våra år. 

Men jag känner att den dagen kommer närmre och närmre. Jag älskar denna person. Det är så fint det vi har. Samtidigt vill jag inte gå ut med det överallt på nätet.För allt som är viktigt för mig håller jag hemligt ett tag. För att  jag vill att det ska vara på vårt sätt. Alla som är viktiga vet om vår kärlek. Min mamma var den första som fick reda på det. Pappa, all familj och alla vänner som verkligen är viktiga. Mina kollegor vet inte. Eller jo. De viktiga. Så jag försöker verkligen låta mig ta den tid jag behöver. Jag behöver börja ta det i min takt. Det fina är att vi gör det tillsammans. På vårt sätt. 

Advertisements

En perfekt helg.

Jag har haft en helt fantastisk helg. Jag åkte till kärleken i fredags och stannade där till igår. Nått som känns så fint är att vi vill leva samma sorts liv. Det känns som att vi går mot samma sorts mål.

Jag vill inte leva något extravagant liv. Jag vill ha det vanliga livet. Hus, barn, kärlek, semester utomlands. Prat istället för tv. Att göra saker i vardagen och på helger som båda vill göra. Sedan också att samma saker är viktiga som man värderar lika mycket. Exempelvis högtider. Pyntande m.m.

Jag inser ju att jag är lite svältfödd på vissa saker som exempelvis firande och sånt för jag har inte gjort det på massor med år. Mest för att mitt ex ansett det vara onödigt. Har jag fått en present så har det mest varit framslängt eller i förbifarten. Men det har inte gjorts en grej av det hela.

I helgen så åkte jag dit till min kärlek på fredagen. Vi åt mat sent.Varma mackor. Vi mös och bara var med varandra utan att se på tv. Jag tycker det är så skönt att man kan vara med varandra utan att se på tv eller ha det som sällskap istället för att man är i varandras närhet med tvn som gör att man slipper prata med varandra.

Jag ville att vi skulle fira en speciell händelse i mitt liv så jag hade tagit med mig champagne till att fira på lördagen. Den dagen kunde inte blivit bättre.  Det började med att vi åt frukost tillsammans vid bordet.  Bara det gjorde mig varm i hjärtat. Sedan tog vi en dusch, åkte iväg med kärlekens mamma och åkte till en julbutik. Vi köpte juldekorationer. Vi kom hem, sov middag. Tog en fika tillsammans och började klä granen. Kärlekens mamma kom ner och vi öppnade champagnen hon var med och klädde granen och sedan gick hon hem.. Spelade julmusik och det var bara så mysigt. Helt fantastiskt mysigt. Jag tyckte att kvällen var helt perfekt. Vi åt räkor och ostar och dansade i varandras famn. Jag mådde så bra. Det var ett perfekt firande. Helt fantastiskt mysigt. Jag hade inte behövt något mer. Jag var bara varm och glad ända in i själen. Sedan när jag trodde att vi skulle gå och lägga oss så sa kärleken. Sätt dig ner, jag har en överraskning och gick och hämtade världens finaste armband. Jag försökte verkligen hålla tillbaka tårarna. Jag tycker att dagen i sig var perfekt firande. Perfekt och att då få en present. Var så himla fint. Det var pricken över pricken över i. Det är som att kärleken förstår vad som är viktigt i livet för mig. För att det är viktigt i kärlekens liv med.

Vi gick och la oss och sedan dagen efter gick vi och åt brunch. Hela helgen var verkligen så bra. Den var så fin och jag har verkligen fått det jag vill i livet känns det som. Jag är så lycklig just nu. Jag älskar att vi inte såg på tv på hela helgen. Jag älskar att vi var närvarande med varandra. Det är en värme i mitt bröst som är fantastisk. På nått sätt gör det jag varit med om att jag värdesätter att ha det bra på ett helt annat sätt än om jag inte hade haft det. Jag har blivit kräsen på ett annat sätt och tydlig. Jag verkligen pratar och uttrycker det som är viktigt. Jag är så glad över att jag får uppleva det här. Att jag får inse att det finns en som fyller upp min värld men inte tar bort mig ur den. En som vill dela och inte ta över. En som vill vara med mig på lika villkor. Det är så himla fint.

 

 

Känns så bra

Min skilsmässa har gått igenom för ett tag sedan. Jag trodde jag skulle vilja fira med champagne. Men det ville jag inte.  Jag fick frågan av en kollega om jag skulle kunna hitta tillbaka till min exman. För hennes barn hade hittat tillbaka till sin partner när de skilde sig. Jag kände bara nej. Jag kommer aldrig gå tillbaka till honom. Jag älskar honom inte längre.  Det som känns konstigt är att den jag levt med så länge inte längre spelar den stora roll i mitt liv som den gjorde tidigare. Vilket är skönt men konstigt. Skönt att veta vem jag är utan honom och att jag är värd att älskas utifrån mig och inte att jag ska ändra på mig som jag gjorde för honom. Jag anpassade sönder mig. 

Jag vill inte ha honom längre. Jag tycker det är så skönt att jag har den insikten att nej. Jag var inte rätt för honom och han var inte rätt för mig.Annars skulle vi inte leva fullt ut som vi gör nu på varsitt håll. En annan vän som jag pratade med sa att jag har tvingat honom att bli utåtriktad och det här kan ju vara en fas och något som inte varar för honom. Jag hoppas inte det. Jag hoppas han fortsätter leva. Att han forsätter vara lika aktiv och hittar någon som inte blockar honom så som jag har blockerat hans liv och han mitt.

Jag skulle vilja skriva mer om min nya kärlek. Den personen jag älskar nu. Den jag ser min framtid med och hur vi blev kära. Men jag ska vänta lite med det. Jag vill ha det för mig själv. Njuta av det på mina villkor och få vara närvarande i våra stunder tillsammans. Jag vill få göra den nya kärleken på mina villkor. Det är så fint att få bli lyssnad på och respekterad och mötas i kärlek.

Det är så fint att jag under de här åren från jag började få tanken:jag vill skiljas till jag var skild faktiskt formulerade hur jag vill ha det. Hur jag vill leva och vilka värderingar jag har. Det har gjort att jag blivit kräsen och den personen jag älskar nu, vi kommunicerar på ett helt annat sätt. Vi pratar om allt och jag har blivit tuffare. Jag tar alla svåra frågor på en gång. Det som är så skönt är att veta att jag är värd att bli behandlad bra och på lika villkor.

Det är fint att bli äldre att få insikter som gör att man växer. De här åren har varit tuffa. Väldigt tuffa men det har ledit till något bra. Jag har hittat mig själv. Jag har hittat min röst och genom att hitta det hittade jag kärleken till mig själv som öppnade upp för kärleken i den här personen som jag vill dela mitt liv med. Att jag förstår nu hur destruktivt det varit och ja, jag sörjer det. Men jag lär mig och går vidare. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv.  Jag ser 2016 och 2017 som stränga år. De har lärt mig så mycket om mig själv. Om vad jag vill. Vad jag har för värderingar. 

Jag har skrivit dagbok under de här två åren. I pappers form. En där jag frågade mig alla de frågor som jag tyckte jag behövde reflektera över. En där jag ältade allt vi gjort mot varandra. En där jag vill ta reda på vad jag verkligen tyckte. Då jag kom på att jag inte haft en egen vilja på många år. Att andras åsikter hade jag tagit för mina egna av lättja. Som hindrat mig från att leva. Jag vill verkligen leva och för att leva måste man veta vad man själv vill och agera på det. 

Jag har länge bara sagt tack, ja, tack och okej till allting utan att veta om jag vill eller inte. Jag har spenderat min sista tid med honom. Min tid ensam sen jag flyttade genom att svara på frågor. Att fundera på vad jag verkligen vill och hur jag vill leva mitt liv. 

Jag fick i februari i år i uppgift att svara på frågan om hur jag vill leva mitt liv om 5 år. Vilket då kändes övermäktigt. 

Det enda jag skrev på då var lycklig, leva i kärlek och ha ett jämlikt förhållande i kärlek. skratta så jag kissar på mig. Må bra. Leva inte bara existera.

Det är nog bra relationsmål. 

Jag tror att man måste fråga sig vad man vill. Gör man det och säger det högt så blir det mer verkligt. 

Leva

Jag har i så många år gått och väntat på någon annan. Jag har verkligen väntat på att få leva. Att göra saker som jag har velat göra. Har jag inte gjort för att jag blivit urpratat ur det och även inte bråkat och slagits för vad jag vill göra.

Sedan jag skilde mig har jag börjat måla igen. Jag har börjat resa igen. Överallt. Jag har bott på hotell i Stockholm och hängt med vänner. Jag har haft hotellsex för första gången i mitt liv med den jag är kär i. Jag har varit på fester. Haft brunch. Umgåtts och tagit kontakt med mina vänner. 

Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin offra mina vänner och min familj för en partners skull. Jag har umgåtts med min familj. Varit på konserter. Ätit middag ute. Promenerat i regn och sol. Suttit vid vattnet.Blivit kär. Flygit i flygplan.Varit på shower. Jag har verkligen levt. Fullt ut. Varje andetag har varit både otroligt smärtsamt men även fyllt mig med liv.

Jag inser att med min man så tystnade jag för att jag orkade inte ta diskussionerna. Jag blev inte hörd. Det var ingen idé´för att jag blev ifrågasatt till tusen. I allt. Så tillslut så sa jag ingenting och slutade leva. Att alltid få ett: Varför då? sedan ge en förklaring och att den aldrig duger utan du måste ha ungefär 100 anledningar till varför du vill någonting slipar ner  en. Som ett sandpapper som slipar bort ens egen vilja och att leva det liv som man själv vill leva. Det misstaget tänker jag inte göra själv. Jag behöver hitta sätt att inte bara reagera när någon vill något utan ge mig själv tiden att tänka ut om jag vill. Sedan agera på det. Det är något som är svårt när det bara går automatiskt. Jag vill inte kompromissa längre på saker, upplevelser och mina värderingar. Vad som är viktigt i mitt liv. Jag har gjort det för länge. Samtidigt vill jag inte att den jag älskar ska offra sig för min vilja.

Det är nog anledningen jag skilde mig. Den störst anledningen till skillsmässan var att jag insåg att jag hade levt på någon annans villkor under hela vårt liv och att när jag kom på det ville jag inte att han skulle leva på mina villkor under resten av våra liv. Jag ville inte att han skulle behöva gå emot den han är och hur han vill leva för att få leva med mig. Då var vi inte rätt för varandra. För jag vet hur det käns att inte få leva på sina egna villkor och på det sättet som man själv vill leva. Då var det bättre att vi inte levde tillsammans. 

Min kärlek dog. Sedan fick jag upp ögonen på hur destruktiva vi varit med varandra under så många år. De små insikterna gör ont men är bra för en. För det är i det vardagliga som utvecklas. Man behöver upplevelser och minnen.Men det är i vardagen som man verkligen upptäcker vem man är och vad som är viktigt.

Jag vill skratta i min vardag. Jag vill umgås och vara social. Jag vill leva utanför mitt hem och i mitt hem. Jag vill verkligen ha ett rikt liv i min mening med vad som är viktigt för mig.  

Det är skillnad på att leva och leva- att inse att man inte är rätt för varandra. 

Jag förstår att första året efter en skillsmäsäsa är en sorgeprocess. Först går man in i en chockfas. Man tänker ska jag verkligen göra det här? Orkaar jag?Vågar jag?Vad händer sen?Kan jag lämna nått som är okej men inte bra?Nått som duger. Men lyckan, livet och att verkligen leva finns inte där. 

Jag fikade med en gammal vän i veckan. Jag har inte träffat henne på 10 år. Hon berättade för mig att hon och hennes kille innan de träffade varandra inte var så barnsugna. De kände inte att de var i behov av att bli föräldrar. Det var inget hon hade längtat efter. Men när hon träffade sin kille så kände de båda att de ville ha en familj. Det var som att deras kärlek ville ge dem en familj.

Det fick mig att reflektera över mitt och mitt ex förhållande. Under massor med år ville han inte ha barn. Så var det kanske ett sätt att undermedvetet säga att vi inte var rätt för varandra? Det känns nämligen som att vi båda verkligen har börjat leva på varsitt håll. Nu efter skillsmässan. Han har börjat med massor med intressen som han i många år sagt att han “vill” börja med. Som jag uppmuntrat honom till att börja med. Men som han inte tagit tag i. Jag har så velat att han ska göra saker för sin skull men han har inte gjort det. Jag kan bli så arg på att han gör det nu när han och jag är skilda. Men inte gjorde det när vi var tillsammans. Men samtidigt är jag glad att han äntligen lever. Inte bara är. Precis som jag gör. Jag gör massor med saker som jag har velat göra i många år. Men aldrig gjort. 

Det är skillnad mellan att leva och leva. Att leva som i ett vakum och bara vara som han var med mig och jag med honom. Eller som vi faktiskt gör nu. Jag lever. Jag tror att han är lika arg på mig som  jag på honom för att jag också lever nu. Fullt ut.

Det konstiga är att jag inser att vi inte var rätt för varandra för att med varandra så var vi som i ett vakum. Vi bara existerande utan att göra det vi faktiskt ville göra och leva det liv vi faktiskt ville leva. Att inse det den här veckan. Har varit smärtsamt. Jag har gråtit en skvätt och sörjt att jag insett det. Vi var inte rätt för varandra. Vi levde inte.Vi bara existerande och trivdes med varandra. Men vi gjorde inte det vi ville. Vi levde inte det sorts liv vi ville leva. Vi reagerade istället för agerade i våra egna liv. Det är en svår insikt att inse att jag och min exman inte var rätt för varandra. Men samtidigt. Jag kan bara lära mig och gå vidare. Ett steg framåt. 

Jag har haft panik över att inte kunna vara själv. Men nu kan jag det. Jag känner en ro. En ro i själen. En ro i mig. Den här skilsmässan har tagit hårt på mig. Men jag har trots allt det lärt mig mycket om mig själv. Vem jag är, vad jag vill och hur jag vill leva. Så då andas jag. Och jag vilar i det. Jag mår okej.