Något som är så annorlunda mellan att dejta en tjej och dejta en kille är det här med att turas om. Ibland ligger hon ihopkurad på min arm och snosar in sig i min nacke och ibland gör jag det samtidigt som vi håller varandra i handen. Det är så himla mysigt.

Det som är så annorlunda är att det pirrar i magen när jag tänker på henne och vi är så mån om varandra. Jag frågade henne när hon visste hon älskade mig och då säger hon alltid. Kramen i köket när hon kramade mig bakifrån och höll armarna om mig. Och jag måste säga detsamma. För oj vad det pirrade i magen då och oj vad det kändes rätt.

Jag var så nervös. Jag kände mig som en fjortonåring och det pirrade i magen på ett fint sätt. Sedan har det bara känts bra hela vägen och på fredag så blir vi sambos. Det ska bli så fint. Jag känner mig inte orolig där med henne. Det enda jag kan känna mig orolig över är vänner. Att jag inte får egna. Att jag kommer leva genom henne och få hennes vänner så där som det gärna blir i förhållanden. Åh så många kvinnor jag har som känner sig ensamma för att hon fått ta tag och vara projektledare över mannens sociala liv utan att ta hänsyn över att hennes sociala liv blir lidande. Det är något jag verkligen inte vill. Vi är en grupp kvinnor som ska eller har skilt oss under förra året och det här året i min vänskapskrets. Och alla känner sig ensamma för att de har varit den sociala spindeln i sina mäns sociala nätverk. Varför är det alltid så?

Jag sätter mig själv i en två års plan med att skaffa vänner som blir mina egna då det alltid tar några år att förstå det kulturella med olika städer. Det tar ett tag att känna sig hemma och bli sin egen i den nya staden.

Jag tror att leva tillsammans livet som sambos blir lättare med en kvinna än en man. Eller så är det för att jag är tydligare med vad jag vill ha och mer respekterad.

Tänk att det bara är 3 dagar kvar till flytt. 3 dagar innan mitt liv med henne är igång på riktigt. Tänk att det kunde bli så här bra.

Advertisements

Vi hade en skön helg jag och min flickvän. Jag blev ju genomförkyld förra veckan och det har inte släppt än. Vi spenderade den hemma hos mig och tog det bara lugnt. Packade och jag var förkyld. Jag har varit förkyld i snart två veckor. Jag är helt slut som människa.  Igår fick hon med sig mitt vårt vardagsrumsbord, tv och lite målargrejor. På fredag går flyttlasset och när jag är så här förkyld.

Jag har inte tillåtit mig vara sjuk den här gången och det straffar sig. Men jag vet inte hur jag ska lyckas vara frisk heller. Jag har helt enkelt för mycket att göra. Jag önskar jag hade en annan lösning. Jag har snart packat klart. På torsdag kommer min pappa och hämtar sängen. Det känns skönt och på fredag då börjar jag mitt nya liv som sambo i den andra staden.

Det känns så fint det här med det nya. Idag har jag blivit avtackad på jobbet. Även om jag kommer fortsätta inom samma koncern men med andra uppgifter. Det är så spännande det här nya.

Jag har packat ner det mesta. Det som tar mest energi just nu är sånt som jag känner mig osäker på. Men som sagt jag kanske måste köpa några fler flyttkartonger. Det kan behövas?

En av mina manliga bästa vänner sa: Du har ingen rädsla för att kasta dig ut i nått nytt medans när du ska avsluta något så är det en väldigt segdragen process. Där slog han verkligen huvudet på spiken. Jag känner ingen rädsla över att kasta mig in i nått nytt och verkligen leva. Men att göra mig av med något är för mig väldigt svårt. Även om det inte är bra för mig.

Jag tvekar inte en sekund på att det här med min flickvän och jag kommer fungera bra tillsammans. Jag tvekar inte en sekund på att flytta till den nya staden och det livet kommer passa mig bra. Så har jag aldrig varit rädd. Jag har tänkt det ordnar sig. Men att gå ifrån något eller göra mig av med något det är för mig väldigt svårt.

Jag har nästan packat allting och det är snart mindre än en vecka kvar till flytt. Nästnästa fredag är jag boende i en ny stad i ett nytt liv med min flickvän och det är bara så fint och härligt.

Jag tycker det är så himla bra för mig att jag gör allting på det sättet jag gör det. Att jag fått ta reda på vad som fungerar för mig. Att jag mår bra i det. Att hoppa är inte svårt för mig. Att pröva på nytt är inte jobbigt det är bara spännande och roligt. Så nu, nu startar nått nytt och som jag längtar.

Tänk att jag som hade det så nattsvart för ett år sedan kan ha det så bra idag. Jag är så tacksam över mitt liv och det val jag gjorde. Jag är på nått sätt så mycket friare idag och det är en skön insikt att ha.

Jag börjar få panik. Jag har ordnat med ett flyttbolag som ska flyttstäda också hos mig. Och den här veckan kommer jag åka bort med jobbet i flera dagar. Vilket bestämdes idag och jag är superförkyld så jag hinner inte packa. Vilket jag vill.  Jag kommer inte hinna packa allting som jag behöver packa för att kunna flytta nästa fredag. Helt otroligt.

Jag kommer behöva turbopacka det sista. Jag har lite ångest över allting jag behöver packa och så är jag superförkyld. Jag har en riktig mansförkylning. Idag har jag spenderat dagen med att måla igen hål som jag gjort i lägenheten. Alla utom ett då jag inte hittar min skruvmejsel. Men som sagt känns skönt att nästan vara klar med allting. Det känns som att det är alltid i slutet allting tar så lång tid.

Jag är så nyfiken på hur mitt liv i en ny stad med min älskling kommer bli. Det ska bli så spännande.

Jag förstår inte hur mycket saker en enda kvinna kan ha. Men uppenbarligen väldigt mycket. Jag är uppe i 21 flyttkartonger än så länge. Och fler lär det bli. Jag förstår inte hur jag kan ha så mycket saker. Min flickvän kommer dö på mig när hon ser allting som ska plockas in. Hon kommer svimma. Men men. Det ordnar sig. Det är ju väldigt bra att hon älskar mig så hon står ut med alla mina kartonger.

Jag skulle behöva ett eget rum bara för allt mitt pysslande. Jag slits emellan att vilja umgås med alla mina vänner och viljan att hinna packa klart. Jag ska nog sätta köpstopp på Panduro och Kreatima.

Idag kommer hon min stora kärlek i livet. För ja, så är det. Det är nästan 3 veckor sedan vi sågs. Vilket är alldeles för lång tid för att jag ska må bra. Åh som jag saknar henne. Det ska bli så roligt i helgen. Vi ska till Nalen på Dark Valentine. Sedan ska vi packa och bara vara. Två helger i rad ska vi vara hos mig i flyttkaoset.

Det är sådan skillnad på att göra saker av fri vilja och göra saker under ett måste för att inte någon annan gör det fast man är två.

Jag älskade frihetskänslan i min lägenhet som jag flyttade till. Att jag bara hade ansvaret över mig. att jag bara fick vara den jag är. Att det var bara min tvätt, mitt stök och min smuts hemma som jag fick hålla efter när jag ville. Det är konstigt att städa blev en befrielse när jag var ensam snarare än ett tvång eftersom han inte gjorde det när jag bodde med honom. Första gången jag och flickvännen städade ihop fick jag en ångestattack över att jag inte blev utsatt för dåligt humör. Det är skönt att inse att jag nu kommer leva med någon som vill göra sin del. Det är så fint.

15 dagar till flytt

Det är 15 dagar till flytt och jag har fått reda på att min exmann har blivit sambo med sin nya kärlek i livet. Så himla kul för honom. Vi har inte haft någon kontakt nu på flera veckor och jag saknar honom inte.  Ja, jag skriver fortfarande en del om min upplevelse med honom. Men det gör jag för att jag behöver reflektera. Det är mer för att jag är så glad för mitt nya.

Jag hänförs bara över hur bra jag har det och är glad att det som är mitt liv nu. Jag kanske inte är lika glad över all packning och jag känner inget förutom glädje för min framtid.

Att folk måste vänja sig vid vad jag tycker är viktigt nu.

Jag pratade med en kollega idag och hon sa att det hade skett en stor förändring i mig om hur jag värderar mitt liv. Hon sa att jag tidigare bara värderade och prioriterade mitt arbetsliv och att jag inte hade den kärleken hemma som gjorde att det gjorde att jag andades och levde för mitt arbete. Det är sant. Det var så jag var. Jag andades och levde arbete. För att jag inte hade kärleken hemma. Jag hade inte heller något stöd hemma. Hon sa att det tar tid för folk att vänja sig att jag nu prioriterar min kärlek, mina vänner och min familj mer än arbete. Att när min älskade blev sjuk och hamnade på sjukhus så släppte jag allt för att ta närmsta buss till henne. Att när morfar är sjuk så åker jag dit( fast det har jag i och försig alltid gjort).  Men jag värdesätter mitt hemmaliv och min kärlek mer än allt arbete på jorden nu. Och det är ett mentalt paradigmskifte som min omgivning får vänja sig vid.( Speciellt min chef på jobbet).

 

Jag inser att det är konstigt att jag på nått sätt har ändrats så mycket att jag nu inte anser jobbet vara viktigast på jorden utan att hon är viktigast på delad plats med vänner och familj. Och jag är viktigast. Jag inser jobbet går inte på ens begravning. Det gör ens vänner och familj och sin älskade. Det tog ett tag att inse vad jag behövde för att må bra. Vilken kärlek jag ville känna och att jag inte har varit i kärlek på många år.

För mig är det faktiskt något som är viktigt. Kvalitén på livet handlar numer om kärlek till mig själv och att jag värdesätter mig så mycket att jag i och med det lever för mitt hemmaliv istället för arbetsliv och det är en skön insikt.