Det är skönt med en vardag igen. Att jag sitter på ett kontor där jag arbetar fram till fem varje dag. Jag går en kvällskurs varannan vecka där jag får utöva mitt privata intresse och jag ska i oktober börja på simträning. Det kanske låter så konstigt att jag inte har gjort så mycket på fritiden innan. Men det har upplevts som att det inte är okej under mitt förra förhållande så jag lät bli. Jag förstår inte varför jag inte gjorde saker på fritiden förr? Varför “Det är dyrt” som argument räckte för att jag inte skulle få göra det jag ville medan han kunde köpa både det ena och det andra och lämna mig med en skuld på massor med tusenlappar efter skilsmässan( är jag bitter, ja, är jag glad att jag mest umgås med kvinnor, ja).

Det som grämer mig och jag inte förstår var varför godtog jag att jag inte skulle få må bra i mig själv och göra det jag själv ville? Så nu utan att köra över henne så försöker vi få till att vi också ska kunna leva varsitt liv. Varannan tisdag så är jag på mitt fritidsintresse. Sedan ska hon försöka skaffa ett träningskort. Det gör att ja, vi kanske får lite mindre tid tillsammans. Men vi får desto mer kärlek och öppenhet för varandra.

Ett av mina ledord är ju frihet. Frihet är ju så himla viktigt för mig. Friheten att kunna göra  och leva så som jag vill leva mitt liv. Då är det viktigt med att inte bara vara med varandra.

Advertisements

Det var nått jag tänkte på som jag skulle skriva om men nu har glömt. Jo jag har börjat drömma om att jag förlåter honom. Det har hänt flera gånger. Att jag säger : jag förlåter dig i drömmen. Sen vaknar jag upp och känner. Nähädu gubbe, jag är inte klarprocessad än. Eller så här. Jag tror på ett sätt att jag är färdig med honom. Men jag är inte färdig med min egen process. Jag är liksom inte klar med att fundera ut saker om mig själv.

För det är det som den här bloggen handlar om. Den handlar om att genom att jag tappade kärleken till honom så började jag även hitta mig själv. Jag förlorade mig själv genom att vara med honom.  Så alla dessa frågor som jag ställer mig själv. All reflektion jag gör. Det har egentligen inte med honom att göra utan mer hur jag vill leva mitt liv. Vem jag är och hur jag vill vara.

Det tog avstamp i honom och slutar med mig.

Och ja, jag är nog inte lika arg längre. Jag är inte lika ledsen längre som innan. Men jag är fortfarande inte där i processen att jag kan sluta och leva i nuet. Jag behöver få fråga och reflektera och utvärdera för att få reda på nya saker om mig själv så jag går vidare i mitt liv. För nej, jag tänker inte stanna i ältandet. Jag tänker leva på och leva fritt. Aldrig vara så där.

Det var som min flickvän sa igår när vi såg på “the changeup” som handlar om två barndomskompisar, som kissar i en fontän och byter liv/kropp med varandra, ytterst manlig och hemsk film. Där kvinnan som ena mannen är gift med sitter och är ytterst olycklig och gråter och upplever sig bortglömd i relationen mellan sig och sin gifta partner. Att vi får aldrig bli så där olyckliga i vårt förhållande. Att vi ska försöka kämpa för att se varandra för dem vi är.  Och det vill jag hålla fast vid.

Uträndhet

Jag har funderat om jag har varit på väg in i väggen. Jag kommer inte ihåg namn, inte vilken dag det är och vad jag har pratat om med vilken människa.  Det börjar med stressrelaterade besvär och jag tänkte checka av dem.

Stressrelaterade besvär enligt 1177 är:

  • Du är trött på morgonen, även när du sovit länge och ostört flera nätter i rad – Har detta. Har haft i flera år.
    Åtgärd: Jag försöker lägga mig samma tid, ha massor med kuddar och slappna av. Det går bättre och bättre. Men så mår jag ju inte dåligt på samma sätt längre.
  • Du har svårt att somna på kvällen och kanske vaknar tidigt på morgonen utan att kunna somna om- Har haft detta, inte just nu men under föregående 3 år har jag haft det här. Herregud förra året vid den här tidpunkten sov jag kanske 4 timmar per natt.
    Åtgärd: Jag har lättare att somna om nu. Jag har lättare att gå ner i varv så det här är faktiskt på väg att försvinna.
  • Du har svårt att koppla av och varva ner- Det här var så svårt under förra och förrförra året, men nu är jag lite bättre på det hela.
    Åtgärd: Jag började virka förra året för att sitta still. Nu kan jag tom sitta still när hon lagar mat, men ibland måste jag få röja hemma. Det går bättre och bättre.
  • Du känner dig likgiltig för vad som händer omkring dig, nedstämd och orolig ?
  • Inte längre. Det ordnar sig med jobbet och det har ordnat sig med livet. Det var skönt efter skilmässan att inse att livet blev så mycket bättre.
  • Du har svårare att koncentrera dig– Ja, verkligen. Jag har haft det under kanske 6 år. Jag har så svår att koncentrera mig. Jag är rätt splittrad som människa.
    Åtgärd: Jag försöker göra saker fullt ut men korta stunder. Det går lättare och lättare att arbeta längre stunder.
  • Du får dåligt minne, Japp, det har kommit nu, efter det har lugnat ner sig för mig:
    Åtgärd: Alltså jag vet inte, jag skriver lappar och skriver upp saker istället.
  • Du känner av ångest- ja, fast mindre idag.
    Åtgärd: Ingen aning,
  • Du har lätt att fastna i negativa tankar: Inte längre men innan jag flyttade och skilde mig. Det var så himla jobbigt och jag såg ingen utväg någonstans. Nu tycker jag att jag är mer positiv.
    Åtgärd: Jag har börjat säga: Åh va kul! Men så roligt. Och fråga mig själv, vad är det värsta som kan hända.
  • Du blir lätt irriterad och otålig över småsaker– Hahaha, det här är inte ens roligt. Ja, jag kan få det.
    Åtgärd: Detta är kroniskt har haft hela livet, har med nada tålamod att göra.
  • Du får ont i magen, spänningshuvudvärk eller hjärtklappning: Japp
    Åtgärd: Skaffat nya glasögon. Försöker sova. Men det är bättre idag än tidigare.
  • Du känner dig stel, spänd och får ont i kroppen: Japp
    Åtgärd: Börjat på sjukgymnastik, försöker slappna av.
  • Du känner dig uppgiven och trött, och undviker därför sociala kontakter: Har haft men inte längre.
    NU: Nu är det nästan för mycket att göra.
  • Du har tappat lusten för sex: Den är så där, alltså vi har sex men jag är inte jätteintresserad  men det kommer oftare nu.
    Åtgärd, det har blivit bättre. Och vi använder oss av lustfullt sex och det fungerar fint.
  • Du får infektioner lättare och oftare: Ja, det tycker jag.  Men jag är friskare nu än jag var tidigare.
    Jag slutade min senaste pencillinkur nu så jag arbetar på det.
  • Du känner det svårare att andas ordentligt: Oj, detta hade jag så mycket under 2016 och 2017.
  • Nu andas jag frit.
  • Du upplever att tiden inte räcker till och höjer därför tempot ytterligare: Inte längre men från 2013 till 2017 hade jag verkligen det så här.  Nu är jag lite mer det får ta den tid det tar.
  • Åtgärd. jag beslutade mig för att inte arbeta för mycket under mitt nya jobb. Jag bytte jobb för jag insåg dårskapet i att arbeta som jag gjorde och har valt att prioritera mig själv, mitt liv med min sambo och mina vänner före att arbeta ihjäl sig.
  • Du väljer bort vila, fritidsaktiviteter, nöjen och kontakt med släkt och vänner på grund av tidsbrist: Ja, det har jag gjort tidigare men det gör jag inte längre.  Det var något jag reflekterade över och ändrade.
  • Du behöver alkohol, nikotin, koffein eller sömnmedel för att orka med vardagen, eller tar till fett, socker, alkohol eller nikotin som en tröst.: Ja, mat men inte alkohol och nikotin.

Som ni märker jag har haft ja på alla nästan, det var bara en som jag hade nej på. Alla andra har jag , eller har fortfarande i mitt liv. Pågående. Jag har verkligen superstressat på jobbet och hemmavid tidigare. Nu försöker jag lära mig hantera det här och må bättre. Jag försöker stressdetoxa mig.

 

När jag är ensam, helt ensam och i stillhet. Då jag inte gör någonting annat då kan jag känna ett sorts vemod i själen. Jag undrar när det kom dit? Jag känner inte igen det som att jag hade det förut. Men det är där nu. Kanske kom det efter allt gråt.

Jag är ju en sådan som sörjer i förskott, så jag grät konstant i 6 månader innan jag flyttade. Kanske kom det nu när det är bra igen bara för att jag kan andas igen.

Åh den där paniken jag hade när det inte kändes som att jag fick luft. Den då jag inte kunde andas. Tänk att man kan vara så runt en person, att man känner att man inte får luft i närheten av honom. Att man inte klarar av att andas. Att man inte kan se någon framtid och inte andas. Det var svårt. Det blev svart. Det kanske var där vemodet kom in. Den bor nu i själen i tystnaden när jag inte gör något annat. Den bor och är där. Jag vet inte än om den är en del av mig. Men kanske.

Jag har ju den här bloggen till att reflektera mycket. Inte så mycket för min vardag men ja, jag har varit så trött och slut. Inte kanske kroppsligt men mentalt. Nattens sömn gjorde att jag känner mig lite piggare idag. Vilket är så skönt.

 

Hjälp med att hantera en människotyp

Det bästa med att vara anonym är att få skriva alla fula tankar man har. Alltså sånt som inte är så snällt som man tänker om andra människor. Det där råa, som man skäms lite över att man funderar på det. Alltså hur ska jag säga det här. Jag har en sak jag stör mig på hos vissa människor. Det är att de inte låter en gå, jag har jobbat som vikarie i skolan och precis när man ska avsluta lektionen och bara vill gå så nyper vissa typer av människor kvar i en och vill fortsätta prata fast allt man vill göra är att GÅ.

Jag har en kollega nu som är av den här typen och allt jag tänker på är SLUTA STÄLL FRÅGOR OCH LÅT PERSONEN GÅ! Jag känner att det här kan bli ett störningsmoment hos mig. Han är ju som han är. Han är bara nyfiken och snäll. Men jag förstår inte hur jag ska få gå.

Alltså så här: Min chef skulle gå tidigare. Jag säger då ha så kul ikväll då! ( För jag vet att chefen ska ha roligt med sina barn) och min kollega blir då så pass nyfiken att han inte låter chefen gå utan säger: Åh vad ska du hitta på?( chefen svarar) Jaha, vad ska ni se? ( chefen svarar)Vem ska du gå med( jag fyller alltså inte i vad chefen svarar på) och chefen som vill gå en timme tidigare för att hinna med att äta middag och göra det han ska göra med sitt barn får stanna i 20 minuter för att stilla kollegans nyfikenhet. Sånt stör mig. Något de grövsta. Det är så respektlöst mot annans planering och tid.

Sedan slutade min mail att fungera och jag kände att jag började ändå en timme tidigare igår så jag kunde lika gärna gå hem en timme tidigare med och säger: Nej, jag har sådan huvudvärk så nu går jag hem och vilar lite innan jag ska på kursen. Då säger kollegan: Har du ofta huvudvärk? Ja, rätt så, jaha, vad har du gjort mot det? Kan man göra nått mot det? Ska du hem till hunden , jaha hur går det på kursen och jag känner hur stressad jag blir för jag ska vara på kurs exakt 2 timmar senare och det tar 15 minuter hem och jag ska dessutom hämta upp något och jag behöver få sova för att få bort huvudvärken så han “stjäl” min tid för nyfikenhet.

Han hade kunnat fråga tidigare eller inte frågat alls när det handlar om huvudvärk. Låt människor gå när de vill gå. Jag har en vän som är så, hon ställer alltid följdfrågor så det som man själv hade avsatt en kvart till tjugo minuter för att prata om i telefon får man räkna med tar minst 45 minuter en timme med henne. Som sagt. Det här är något som stör mig. Jättemycket. Den där känslan av att inte få gå när jag behöver det. När jag vill ha min tid för annat.

Ringer folk kan man ju välja att svara eller inte svara. Men är man i samma kontorslandskap och de vill prata 30 till 40 minuter efter man själv vill gå och har bråttom ja, då får man problem. Eller jag får problem. Jag stör mig.  Hur bryter upp sådana situationer med människor som är nyfikna och inte vill att man ska gå?

Eller vad tycker ni? Är inte sånt jobbigt? Att bli fasthållen i frågeträsket när man har bråttom och ska gå?
Hur gör ni då? Hur avbryter ni och går? Hur får ni dem att sluta prata?

Och är du en sådan människa och känner igen dig: Snälla, respektera andra människors tid. Märker du att de tar på sig jacka och ska gå, fråga då inte tusen saker och håll dem kvar. Det är bara jobbigt.

Tilliten

Jag funderar på när det var jag faktiskt beslutade mig för att gå. Vad som hände där?  När försvann tilliten så mycket att jag faktiskt inte kunde längre. När försvann skygglapparna? Vad hände, när gav jag upp?

Jag stod ut med att jag var den som gjorde allt hemma. Jag stod ut med massor med saker. Man han hade tappat den grundläggande respekten för min vilja och det stod jag ut med i flera år. De började ju redan 2012. Det var då jag kände att det blev dåligt. Men jag tog inte och gjorde nått åt saker fören 2017.  Eller jo, vi bråkade hela 2016.

Jag funderar på vad det var som gick snett. När försvann respekten för mina behov och min vilja? Eller fanns den aldrig där? Varför var min standard så låg? Ja, man ska inte älta och man ska inte harma. Men det som jag funderar på är vad var det som gjorde att jag stannade så länge så att jag inte gör om det misstaget. För det är så, människan stannar alltid för länge i förhållanden som är dåliga för att samhället inbillar dem att “alla ” går för lättvindigt och då ska man kämpa. Jag funderar på det där med att kämpa. Hur länge är för länge, vart går den fina gränsen?

 

Ibland känns det som att jag glömmer att hon vill mig gott. Det är så hemskt att säga.  Men jag är fortfarande så färgad, jag glömmer och vill henne väl och så mår jag dåligt i själen för att jag vill att hon ska må bra. Men hon går och mår dåligt för att jag går och mår dåligt och då går vi en sådan där fantastiskt dålig cirkel med att må dåligt.

Vi pratade igår och jag grät en skvätt. Jag gråter alltid, det är inget ovanligt. Men hon frågade någonting jag inte ens tänkt på. Vad kan jag göra för att du  ska må bra? Det har aldrig slagit mig in att hon kan göra för att jag ska må bra. Men jag har alltid tänkt att jag ska göra för att hon ska må bra. Det är konstigt det där med att inte ens förstå att man måste vara två och prata om sådana här saker. Att man är ansvariga båda två för att man ska må bra. Inte att vara lyckliga för lycka är man endast ansvarig för själv. Men att leva i ett förhållande handlar om att få varandra och underlätta för varandra för att man ska må bra.  Man ansvarar ju själv över sitt eget mående och sin egen lycka men i ett förhållande ska båda må bra i förhållandet och då är ansvaret gemensamt.

Jag har nog aldrig tidigare tänkt att det ska gälla mig. För det har aldrig gjort det. Men när jag såg henne så där ledsen och hon sa: Men vad kan jag göra för att du ska må bra? Vad har du för behov? Så kände jag bara wow, vad fin hon är som vill tillgodose mina behov.

Så vi pratade lite om hur vi ska göra, för vi är lite i osynk med hennes behov av distans och mitt behov av närhet. Det kanske låter konstigt att det har blivit en liten grej. Men, hon vill gärna vara själv en stund när hon kommer hem och jag har behov av puss och en kram och att vara nära och höra om dagen.  Att hon berättar en liten historia och inte bara säger bra.  Så vi pratade och förstod varandra och våra hjärtan kändes mycket lättare efter det. Det känns bra att få prata på det sättet.

Det var ett verkligen bra samtal och fint och det känns väldigt bra efteråt. Mitt hjärta känns lättare och det var inte så jobbigt att våga öppna upp sig. För jag måste också våga säga vad jag vill med livet.