Han blir snart ett år min son. Han är så rolig. Han förstår saker nu som kom och sitt ner och vad duktig du är och vad du kan. Allt som är nej och ajaj gör han med glädje. Han tar inte ett nej. Han är så envis. Han är snäll. Kramas, pussas och vill sitta i knät ungefär 3.2 millisekunder när han har tid. För tålamod har han inte. Dammsugaren är det bästa han vet. Det sämsta just nu är att byta blöja. Han är som en alligator.

Men han är fin och bäst och att han snart ska börja på förskolan. Det är för mig obegripligt men samtidigt skoj. Jag hoppas bara att jag får ett nytt jobb så att jag kan få må bra.

Jag har kommit in på en högskolekurs på 25 procent i socialrätt som jag läser nu. Det känns bra. För det gör att jag kan söka andra slags jobb. En vän, som också är kollega ringde och sa att arbetslagsledarna vill att jag jobbar heltid när jag kommer tillbaka. Att 80 procent inte räcker. Vilket också är fint. Det är fint att de bryr sig. Kollegorna tycker jag är duktig och bra på mitt jobb. Men ja. Det gav mig ångest att tänka på att jag ska ta mig tillbaka dit om jag måste det vill säga. Så jag vaknade kl 3.00 i natt och kunde inte somna om vilket är lite jobbigt med en snart 11 månaders toddler här hemma.

Så idag har jag bara försökt göra roliga saker. Jag har gått på långpromenad med sonen och hunden. Jag har lagat mat till lunch, inte bara ätit rester och sen åkte vi och tittade på ny bilbarnsstol då han sitter så dåligt i det märket vi har. Tänk att åka till en affär och titta är en happening nu. Inte bara för att jag är föräldraledig utan för att det är pandemi. Så konstigt?