Jag har sökt ett jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Det är drömjobbet. Jag hoppas jag får det. Jag hoppas sen att allt blir bra och att det känns bra och att livet blir smidigt.

Han säger mamma nu, vår son. Han går bättre och bättre med stöd så klart. Han är så fin. Jag älskar honom så och jag vill inte alls gå tillbaka och jobba. Men det blir nog så. Att jag har lättare att få jobb än hon har. Så jag söker nytt. Snälla någon, låt mig få det där jobbet. Bara få jobbet och få sluta.

Jag pratade med en kollega på en annan ort. De gör samma mot henne som mot mig. Hon är gravid. Jag var medgravid. Det är lite fult. Hon sa att hon mer än gärna är min referens så himla snäll och supportive som jag varit mot henne och lärt upp henne så att hon klarar allt hon gör. Det var fint.

Jag pysslar mest här hemma. Jag fixar och donar. Håller på. Leker med sonen, han kan sitta nu. Jag undrar när han börjar krypa.

jag älskar att vara mamma och hade det inte varit för paniken att behöva gå tillbaka till mitt vanliga jobb om jag nu inte får ett nytt hade jag aldrig obsessat över det hela.