Just nu så känns det som att vi inte hinner med någonting alls. Detta ständiga dåliga samvete. När jag inte hinner med vänner, inte hinner med varandra, inte hinner med min mamma. Inte hinner med sonen. Eller ja, vi försöker hinna med honom men ibland går luften bara ur en och att få upp en barngrind känns som en oövervinnerlig grej för han ska vara med och rycka i saker. Alla som säger: Vila när barnet vilar. Alltså det går inte. För det är då man får göra allt som är superfarligt för en 11 månaders bebis. Ibland går vi bara ut och går i timmar på vardagarna för att han ska vara säker. Han är en högintensivt litet barn. Eller som barnläkaren som remitterade honom vidare till öron näsa hals för hans andning sa: Vilket härligt hurtigt barn. Jo, tack han är alltid i farten och aldrig still. Alltid på och aldrig lugn. Han kan inte sitta i knät mer en någon sekund. Han ska göra allt han inte får. Som att rycka hunden i svansen, eller öppna knivlådan trots barnspärrar. Han har inte tid. Livet är till för att leva och sova kan man göra när man dör. Eller skåda dagen ! som är hans motto. ‘

Jag är konstant trött, men jag skrattar mycket på dagarna och tvivlar på mig själv på nätter och kvällar.