Jag har kommit upp över vattenytan igen. Jag kan andas lite. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte andas smärtfritt men jag kan andas. Det känns lite smått jobbigt att ha det som det är just nu.

Jag inser att jag skulle behöva vara hemma och ta det lugnt men jag vet inte hur jag ska lyckas med det. Folk drar i mig. Ser till att jag är upptagen. Jag har nog kommit till det stadiet i mitt mående att jag vill göra som en sköldpadda. Dra in huvudet i mitt bo och bara vara. Stirra upp i taket och försöka återhämta mig.

Saken är att jag inte har tid med  det. Alls. Så jag fortsätter ekorrhjulet trots att jag är trött. Trots att jag inte mår bra. Trots att jag inte orkar. För jag tänker. This too shall pass.

 

Advertisements

När själen är urmärglad

Jag har kommit hem och bestämt mig för att ligga i sängen resten av kvällen och försöka sova. Jag måste få sömn. Så jag gör som jag gör när jag mår dåligt. Äter grönsakssoppa i sängen och borstar tänderna( ja alltså jag borstar inte tänderna i sängen) . Kryper ner under täcket. Lyssnar på poddar och stället klockan för ringning i morgon för att gå till jobbet.

Jag är trött och ledsen idag. Trött och ledsen. Jag känner mig så svag idag. Svag och urmärglad själsligt. Som att allt skinn på näsan skavts av och jag är skör. Skör och trött. Skör och ont i själen. Skör så pass att jag inte tål världen riktigt idag. Så då sluter jag nu ögonen och väljer att försöka sova bort resten av timmarna på det här dygnet.

Så att sömnen kanske kan fylla på den urmärglade själen. Börja bilda en skorpa på näsan. Se saker lite klarare. Att själen kanske orkar lite mer i morgon. För idag, idag viftar jag med vit flagg åt livet så som det är nu och skriker jag ger upp! Syns i morgon och godnatt.

När livet är en soppa

Igår var jag under isen. Jag hade en bra dag i lördags. Var och åt med en kompis, handlade massor med kläder. Mådde bra. Sedan i söndags spenderade jag hela dagen gråtandes. Idag mår jag så dåligt att jag egentligen inte vill sitta här på kontoret och jobba. Jag började dagen med att gråta till  frukost. Eller jag åt ingen frukost. Jag lät bli.

Det känns som att jag nu sitter fast i en kladdig bulldeg och inte tar mig där ifrån. Allt jag gjorde igår var att gråta. Ligga och stirra i taket och gråta. Sedan vaknade jag kl 05:00 idag och grät då  med. Sedan grät jag en skvätt på jobbet innan alla andra kom.

Nu sitter jag  mest och biter ihop. Jag sa till min kollega att jag är under isen idag och hen sa men du vill inte prata om det. Nej. Vilket hen respekterade. Vilket är skönt.

Men åh så jag är under isen. Jag borde nog vara hemma egentligen. Men det känns som att jag har för mycket att göra för att kunna vara hemma. Jag vet att jag är ersättlig. Kanske inte på en gång. Men jag är ersättlig.

Jag tror att mår jag så här när mitt workload blir mindre i nästa vecka. Då är jag nog hemma. För jag klarar inte av att må så här dåligt längre. Att aldrig få sova.

Att fly genom att göra mig upptagen. Att få skit fast jag försöker vara snäll. Jag funderar på om jag ska flytta till mina vänner eller om jag ska flytta hemåt. Jag känner att jag borde söka nytt jobb. Jag älskar mitt jobb. Men jag behöver  nog byta allt just nu.

Men mest vill jag nog va hos mamma. Vilket känns så konstigt att vara 34 år och så ledsen att man bara vill vara hos mamma just nu.

Jag tror det här är mitt psyke och min kropp som sätter i ABS bromsarna och jag är så seg. Jag mår verkligen inte bra just nu. Jag känner mig apatisk och vill bara egentligen vara och ligga i soffan och inte göra mer än att se upp i taket och inte göra något alls.

En lista

Clara kom på den här listan och jag gör en copy cat men jag tänker mest relations mässigt nu

Det obehagligaste jag vet : att va utsatt för missnöje. Det är mitt problem att jag vill att alla ska trivas och må bra. Jag får sådan ångest att jag inte kommer på att det är deras liv och deras ansvar. Så jag bara städar undan allt i alla lägen för att någon ska bli nöjd.

Absolut inte min killtyp. Sådana som är över dryga. Aldrig ställer en fråga utan bara pratar om sig själva. De sol inte visar omtänksamhet. De där som bara gnäller.

Äckligaste mat jag vet. Sill. Sen är jag inte så förtjust i ugnspannkaka eller omelett.

Blir arg på. Att jag inte tagit tag i förhållandet tidigare. Att jag inte lyssnat på mig själv. Att jag varit handlingsförlamad så himla länge.

Något som får mig att byta radiokanal. Reklam och prat som inte är intressant.

Sämsta serien jag nyligen sett. Tja jag vet inte har inte sett så mycket på nått. Mest läst och lyssnat på poddar.

Fulaste plagget : killar som tror de är 15 åriga skatare men är 45åriga tunnhårig gubbar med keps.

Äckligaste drycken. Energidryck.

Sämsta karaktären i en serie. Ok. Alltså jag orkar inte gå in i det här men det finns så många dåliga män i serier. För några år sedan fanns det en serie där mamman hette Sheryl och pappan spelade munspel var en gris och jobbade på bygge. Han störde jag mig på.

Det skriker jag när jag blir arg. Lyssna!

Trött

Jag är helt tokig. Idag har jag shoppat kläder med en kompis. Jag skulle ju inte shoppa kläder. Vi har inte sets på länge och hon sa : Du måste börja äta! Ja, jag vet. Jag har rasat i vikt. Jag äter mest chips och dricker Coca Cola eller varma mackor. Men jag orkar inte äta just nu. Inte nyttigt i all fall. Jag orkar inte så mycket alls.

Jag skulle hålla i pengarna men shoppade loss på rean. Kom hem med ett par jeans. Två par leggings och tre tröjor. Så nu ska jag göra mig av med allt som är för stort. Jag kan inte gå i trasor längre. Allt är för stort för att jag inte äter. Eller jag äter. Men inte som jag ska. Det känns som att jag gör så många tokiga saker just nu. Som jag liksom inte klarar av mig själv. Jag festar. Jag äter inte som jag ska. Jag har helt slutat med träningen. Jag vill inte någonting.

Jag gillar inte den här limbo känslan. Jag bara umgås med människor hela tiden och bara stressar. Samt att jag inte sover. Så, så är det.

Livet är inte alltid rosa. Ibland är det tröttgrönt och slitet. Som bara den slitet. Så är det nu. Det är slitet. Slitet och tröttgrönt för jag har bara sovit i snitt 4 timmar per natt i flera veckor. Det gör något med psyket.

Jag tror det är hösten som hear kommit och slagit mig rakt i huvudet. Jag brukar älska en med regn och rusk. Jag brukar älska när det blåser rakt in igenom vaje poor. Men inte denna höst. Jag stängde in mig på jobbet och ringde och grät till mamma. Hon sa att jag måste få  börja sova. För utan sömn kommer jag aldrig att må bättre. Vilket är sant.

Mamma säger att min kropp säger åt mig att min situation inte är hållbar. Vilket den inte är. Jag vet ju att jag får kroppsliga  symtom när själen inte mår bra. Jag vet vad jag måste göra. Jag vet allt men ändå har jag ont i hjärtat och ångesten river i själen. Idag jag satt och grinade igen på jobbet. Tur att jag är ensam ibland på kontoret.

Jag tror det mest har med utmattning att göra. Att jag inte orkar med mig själv.

Jag skulle behöva vara ledig. Jag vill åka hem till mamma och vara där en vecka och bli ompysslad.  Men det kan jag inte.

Idag är jag under isen. Jag är trött och less och grinig på livet. Jag känner för att säga upp mig från mitt jobb. Aldrig komma tillbaka och bara ligga i sängen under ett täcke och sova. Jag vill gå i idé.

Jag är verkligen under isen. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Denna sorg är faktiskt inte om min man. Över huvud taget. Utan nu handlar det om något annat och jag vet inte vad. Jag är bara ledsen idag.  Ledsen och trött på mitt liv.