En generationsgrej

En stor skillnad mellan mig och min flickvän är verkligen hur vi skriver sms och messenger. Hon och hennes generation använder massor med emojies. De är verkligen en viktig del för att meddelanden inte ska verka otrevliga.

Det gör inte jag och mina vänner, alls. Inte ett enda. Vi använder ord och möjligtvis versaler och utropstecken. Vi fattar precis när man är sarkastig, gullig, bryr sig och så vidare.

Det kan ibland bli en ålderskrock här pga jag uppfattas som otrevlig för att jag inte skriver med emojies när hennes generation är van vid det. Så nu är jag så där att jag skriver emojies lite här och där.

Ja, det är en grej att lära sig. Jag undrar vart gränsen går? Skriver du meddelande med emojis?

Advertisements

Vet du hur skönt det är att äntligen ha fått flyttat. Vi flyttade förra veckan. Sedan så hade vi båda ledigt i fredags för att packa upp. Nu har vi ju inte packat upp 55 kartonger. MEN vi har alla kartonger i ett rum och äntligen har vi rum. Vi har utrymme för att packa upp saker. Vi har utrymme att andas och vi har fönster.

Det är så skönt med ljuset. Så himla skönt med balkong och ljus. Ja, förut hade vi en uteplats en halv trappa upp från källarlägenheten, men nu, nu har vi  flera fönster. Det är så himla skönt.

Vi har ett helt kök och vi har bord att sitta vid. Det är så skönt att sitta och äta vid borden. Vi har även ätit på vår balkong. Jag är så nöjd över det.

I helgen så var vi först en sväng till en annan stad och som vanligt när jag träffat många människor så säger jag dagen efter: Det är så skönt när det bara är du och jag. För det ÄR skönt när man har umgåtts med massor med människor då får man uppskatta sin egentid med sin partner.  Igår storhandlade vi och köpte nya soffkuddar. Sedan åt vi middag på balkongen och på kvällen kom våra vänner på besök.

Helt enkelt en bra helg.

En sak jag har tänkt väldigt mycket på men inte format mina tankar färdigt runt är mitt ex hans sätt att “vilja hjälpa mig” genom att ge mig tips som ska göra att jag utvecklas och blir bättre så här i efterhand faktiskt stjälpte mig mycket och egentligen slipade ner den jag var och mitt självförtroende och fick mig att inse att jag “inte kunde något” och då lät jag bli eller trodde inte att jag var duktig på det. Det är konstigt att jag inser sådant nu. Men det kan också vara att jag “får ” göra saker på mitt sätt  utan att få kommentarer om förbättringsförslag ( om jag inte ber om det själv) och på så sätt inser hur mycket jag faktiskt klarar av. Ensam, som att jag installerade internet här i vår nya lägenhet. Det var som en rocketsience för det har jag “aldrig fått” göra för han var SÅ mycket bättre än mig på det. Det var ju plättlätt. Varför har jag inte gjort sånt innan?

 

 

En ful sida av mig

Jag har en ful sida, har vi inte alla fula sidor så säg. Men en ful sida jag har är att jag kan bestämma mig för att aldrig mera göra något så gör jag inte det heller.

Jag fick väldigt mycket kritik av min exman över en sak som jag var ny på när jag gjorde. Och då gjorde jag så att jag sa till honom: Jag tänker aldrig mer göra det här med dig, om du gör det fine. Men jag gör det inte och på våra 13 år så gjorde jag aldrig det heller.

Min flickvän har lånat sin mammas mjukisbyxor och jag har ju lånat dem några gånger, och så sa hon sist: Men älskling, det är faktiskt mammas byxor du får va rädd om dem. Och jag sa: Jag är rädd om dem, för det är jag faktiskt. Hon ville säga något mer men tystade sig själv, det var morgon och vi var båda morgongriniga och stressade inför jobbet. Men där och då lovade jag mig själv att jag aldrig mer ska använda dem byxorna så länge jag lever. Och det tänker jag aldrig mer göra. Jag vet att det inte har med min viktuppgång att göra och det var säkert inte det hon menade men jag tolkade det så. Att hon var rädd om mammas byxor( vilket är en väldigt fin egenskap att vara rädd om andras saker) men för mig kändes det som att hon var rädd att jag skulle spräcka dem.  Vilket JAG VET att jag inte skulle för så tjock är jag inte. Men samtidigt kände jag att jag inte vill använda dem.

Men ja, jag har lovat mig att aldrig mer använda dem och det kan tolkas som jaja. Men i mitt huvud känns det så jävla småsint av mig. Du vet så där pintji surhets lovande och jag gillar verkligen inte den egenskapen hos mig. Och ja, jag är envis. Hon lär ju inte märka det ens, eller ens tänka på att för mig vart det där en stor grej. Men ja, jag vet inte.

Jag är liksom ledsen över massor med saker just nu. Vilket är jobbigt. Jag skulle behöva grina lite. Men det kan jag inte.

Jag måste ha haft en snedvriden syn på vad komma överrens och inte bråka är. Jag sa alltid: Jag och **(exet) bråkar aldrig. För det gjorde vi inte. Vad jag definierade som bråk. Att skrika på varandra. Men vi var aldrig överrens.  Han sa- jag gjorde. När jag sa- så gjorde aldrig han. Han kunde säga saker som: Ja men då gör du det här och om jag inte sa emot på en gång eller var tyst för att jag behöver tänka. Eller att jag inte kunde ta och säga emot för att argumenten för att göra det han ville var oändlig och han tog inte ett nej när han ville ha nått. Det var som att han kom med ett påstående och sedan bara var det så. Utan pardon. Och när jag sedan inte gjorde något som jag varken hade svarat ja, eller nej på för att jag tänkte. Då blev han så SUR i flera veckor för att “vi hade ju kommit överens om att du skulle göra”. Nu i efterkant kan jag tänka: Mmm men vad gjorde du någonsin förutom att dammsuga din kära dator i 3 timmar.  Ja, jag må låta bitter. Men det är i backspegeln  som jag ser hur jag har haft det och vad jag har nu. Och vad annorlunda det är att vara lyssnad på. Det är så stor skillnad. Ja, han har alltid lyssnat och lockat och pockat fram mina känslor.  Men inte lyssnat vad jag verkligen vill och gjort det för min skull för att han brydde sig inte helt enkelt och jag gjorde hans liv väldigt bekvämt.

Jag hade lite kontakt med mitt ex här om dagen och varje gång jag har haft det känns det så skönt att inte va med honom. Jag frågade vad han hade gjort i helgen och då sa han jobbat. Sedan frågade jag vad han skulle göra på valborg och den 1 maj som är en röd dag och då skulle han jobba.

Jag har ändrat mitt perspektiv i livet från att jobba och jobba ihjäl sig för att fylla tomrummet med arbete över ett liv man inte är nöjd över.

Mitt liv nu förtiden handlar mycket mer om att leva ett rikt liv när man inte arbetar. Att inte spinna omkring i jobbet och aldrig göra nått annat.

Nu, nu lever jag. Vi planerar saker tillsammans och då gör vi saker. Vi planerar roliga saker hela tiden. Jag älskar att vi är så aktiva på fritiden. Att vi gör saker tillsammans. Att jag gör saker själv. Att jag inte blir urpratad från att göra saker utan mina saker utan jag blir alltid stöttad i allt jag vill göra och så gör jag bara det.

Den sannaste tweeten

Så här när jag träffade mitt ex så har jag 19 år. Jag visste att jag ville ha barn. Jag frågade om han ville ha barn. Han sa då ja om några år. Och det kunde jag acceptera. Jag tänkte att till senast 25 då är jag mamma. Och vi kom överens om det. Åren gick och jag frågade honom igen och igen och igen och han sköt på tiden. Kan vi inte ta sen. Jag vill inte… osv. Så var det hela tiden. Sedan fyllde jag 30 år och 31 år och då så sa jag nu gör vi ivf. Vilket inte lyckades. Det kändes som han tog mina mest fertila år ifrån mig. Genom sitt nej, jag vill inte.

Så orden här ovan att inte vänta på någon som inte är redo är inget man ska göra eller bör göra eller är ett jäkla måste. Det är något jag verkligen tagit till mitt hjärta.

När jag träffade henne så sa jag: jag vill ha barn. Nästa år vill jag ha barn och om du inte är redo att bli mamma med mig så då avslutar vi det här och nu och är vänner innan något mer händer. Och hon gick med på det. Men sedan insåg jag att hon också ville bli mamma och att hon hade gjort slut med andra människor på grund av att de inte vill ha barn.

Men min tuffaste lärdom med min skilsmässa var att jag trodde han skulle ändra sig och att jag trodde man kunde vänta ut någon. Det kan man inte.