Jag vet inte om jag vågar skriva om personen här än. Det känns så rätt och vi är ett par. Jag vet att jag gör personen orätt genom att inte gå ut offentligt med personen än. Men jag vill samtidigt ge oss tid. Eller snarare mig tid. Och kanske honom med. Att det inte ska gå för fort innan man hittar en ny kan ju såra. Min psykolog säger att jag ska sluta ta ansvar för hans känsloliv. Men det är svårt efter så många år tillsammans.

Jag bygger mitt eget liv. Jag vet att varje gång jag träffar honom blir jag arg. Jag försöker göra upp med hur jag blev för hans skull. Allt han inte kunde acceptera mig som den jag var och att jag anpassade sönder mig. Glömde vem jag var och hur jag är för hans skull.

Nu när jag inlett något nytt. Ja, det gick så fort. Det känns så rätt och vi älskar varandra. Då gråter jag ibland när saker som vi gör tillsammans är färgade över hur jag gjorde dem med honom. Så får jag ångest över hur jag låtit mig behandlats genom våra år tillsammans när jag nu får den behandlingen som jag har velat haft. Varför stannade jag så länge?

Jag önskar jag hade sett tidigare hur det är. Han kommer säkert göra en annan kvinna lycklig. För han har många fina, underbara och snälla egenskaper. Men han gör inte mig lycklig. Han är inte rätt för mig. Jag är rätt i det nya. Jag har fallit och fallit hårt. Känslorna är besvarade och det är så himla fint. Jag vågar ta alla svåra frågor och få alla svar. Det är så skönt när man bygger något på likadana förutsättningar.

Advertisements

Att hitta sig själv.

Tiden går. Jag andas och lever på. Jag mår så mycket bättre nu än för 4 månader sedan. Jag inser för varje dag som går att jag gjorde rätt beslut. Det enda som känns konstigt är att jag inte saknar honom. En person som jag delat min vardag med, mina innersta tankar med. Jag har levt för honom. Gett allt för honom genom åren och nu. Nu inser jag att nej. Jag saknar honom inte. Jag är jag. Jag saknar inte det som en gång var. Det är inte vi längre. Jag är jag och han är han. Och jag mår så mycket bättre utan honom. Jag vill inte ha honom. Jag tror inte ens att jag vill ha honom i mitt liv. Varje gång vi träffas så bråkar vi bara. Han ser olycklig ut och jag känner att varje gång jag går därifrån eller vi skiljs åt så kan jag andas igen. Trycket över bröstet försvinner och jag blir levande igen.

Det är en sorgeprocess det här med skilsmässa. Det är en sorg att göra upp med sig själv och den jag är. Den jag var och hur jag vill vara. Livet är så mycket mer levande än det varit på flera år. Jag gör som jag vill. Jag lever som jag vill och för varje dag som går så upptäcker jag mer och mer vem jag är och hur jag vill leva mitt liv.

Jag inser att jag är viktig och när han vill försöka bestämma så sparkar jag bakut och inser att nej. Jag vill aldrig mer ha det som jag har haft det. Jag kommer aldrig mer foga mig på det sättet. Ge upp mig själv för någon annans skull. Vad som är viktigt för mig.

Jag är på väg mot den jag är på riktigt. Det är viktigt.
Sedan har jag fått känslor för någon annan. Det är fint och spännande och otroligt, otroligt vackert.

Han saknar mig och jag saknar inte honom. Jag inser att jag trivs nu. Jag arbetar med mig själv. Jag arbetar med KBT, jag gör i ordning min lägenhet. Jag köper verkligen bara det jag vill ha. Jag pratade med honom igår om något som jag beställt. Han sa: Tror du verkligen det där är en bra färg? Jag sa: Jag har redan beställt den. Han sa: Men en annan färg skulle nog vara bättre och jag sa: Jag har redan bestämt mig det blir i den här färgen. Ja, men jag tror att. ..DET ÄR FÖRSENT jag har redan beställt den. Jaha. Det är som att han så gärna vill ge sin åsikt om något som jag bara vill berätta om. Jag kände mig stolt över att 1. jag hade fattat ett eget beslut. 2. Inte fick ångest för att han försökte prata mig ur färgen. 3. Såg att det här är som det brukar vara med oss och att jag tidigare har gett mig när det kommit till sådana här situationer. Det är så himla skönt att inse att jag är självständig på ett annat sätt och inte behöver visa hänsyn till hans åsikter utan att jag lyssnar på min magkänsla.

Jag lyssnar mycket mer på mig själv och hur jag vill ha det nu. Jag inreder verkligen som jag vill ha det. Det är mycket färg och mycket ljust. Jag är glad för att jag inser att min röst är viktigast i mitt liv. Jag kämpar på. Jag är glad över att va min egen. Jag är glad över att bo själv.

Jag formar mig själv runt mig själv nu. Vilket är en bra känsla.

Vi har lämnat in skilsmässopapprena nu. Det gick bra. Det känns skönt. Jag är glad över det. Jag är min egen nu. Det som har varit jobbigt att inse är att i den här tvåsamheten tappade jag bort mig själv. Jag tappade bort den jag var och försakade mig, min vilja och mina behov för honom och oss.

Tanken om ett vi för alltid var viktigare än att jag skulle få det jag behövde. Idén om den sanna kärleken och vad man gör med den var viktigare än att se mig i oss. Vår skilsmässa är bådas fel. Att min kärlek dog för honom är vårat fel. Det går inte att skylla på hur han valde att behandla mig och vad han sa som gjorde att jag gick sönder. Det är lika mycket mitt fel att jag valde att inte sätta gränser, vara tydlig med mina behov och kräva att bli lyssnad på.

Han är mycket ledsen och vill gärna att jag ska fortsätta ge honom en chans att visa sitt fulla potential. Jag vill inte det. Jag vill ha något annat. Jag vill ha mig. Jag vill va mig. Jag vill älska utan historien oss. Ja, jag kommer älska en ny person och jag kommer med bagage med ärrigt hjärta. Med skörhet och reagera på den nya personen för vad som påminner om honom. Men samtidigt att älska mig är nu viktigare för mig än att älska oss. Än att ge upp mig själv återigen.

Min rädsla för att det ska återgå till vanor kanske gör det svårt att öppna upp mig för honom. Men vet ni, jag vill inte. Jag väljer att inte öppna mig för honom. Den dörren är stängd. Den dörren är inte för mig. Det huset som var vi har jag flyttat ifrån. Lämnat ifrån mig nycklarna och det är inte varmt och ombonat där längre.

Jag håller på att bygga mitt eget jag nu. Jag går i terapi nu med KBT inriktning för att inte göra om samma saker igen. Jag vill lära mig så att nästa person som jag möter som blir min partner, faktiskt blir min partner in crime och inte någon som jag ger upp mig själv för. På samma sätt som den personen inte får ge upp sig själv för oss. För mig.

Jag vet att jag gjort rätt. Samtidigt fick jag inte med mig honom på hela vägen. Jag vet ju att jag har väntat in honom. Vilket på ett sätt är sorgligt. Men på ett annat sätt att jag inte insåg det tidigare.

Jag kände en saknad efter honom här om dagen. Ändå är det så att jag låter bli att ringa. Det måste vara annat som lättar min ångest just nu. Det får vara så. Jag behöver få lära om mig. Jag har valt ett annat liv än honom. Jag vet att han väljer mig och skulle välja mig vilken dag som helst. Men jag väljer annorlunda. Jag väljer ett annat liv. Jag väljer mig.
Jag vet att han vill ha mig. Men jag har inte hört av mig på så länge nu. Men det är som att jag behöver vara i en kokong.

Det konstiga är att jag har börjat få flashbacks över vårt liv ihop och reagerar konstigt på saker som “varit” fel. Eller alltså jag har börjat upptäcka fler och fler saker som jag inte tycker stämmer mot hur jag nu vill bli behandlad.

Det är som att man vaknar upp när man inte är i det hela längre. Man behöver distans för att förstå vad man har och vad man inte har. Man inser vad man haft skygglappar för. Vad man blundat för, för husfridens skull och att det faktiskt ger svallvågor efteråt. Efterdyningar som ekar rakt in i själen. Som sköljer över en i sorg och som gör att man känner nej! Så vill jag aldrig mer ha det. Sedan är man van, man formas efter varandra. Man stöper sitt relationsljus tillsammans. Tänk om jag blir lika med någon annan för att jag är van vid honom. Att jag uppfostrar nästa på samma sätt som vi format varandra? För att det är enkelt och jag känner igen och det skapar trygghet? Tänk om jag väljer samma person igen på grund av vanans makt?
Vad gör jag då?

Jag har pratat nu med honom. Yttrat orden: Jag vill skilja mig. Jag grät och han grät. Han grät mer än jag. Jag stängde av. Jag kan inte säga allt som sas för det är inte rätt mot honom eller mig. Men ja, nu är det gjort. Jag har inlett processen med skillsmässa på riktigt. Bägaren rann över. Jag orkar inte längre. Jag är tom och avstängd.

Jag är bara. Jag bara är. Det  känns bra att ha yttrat orden. Jag vill skiljas. Vi träffas fortfarande. Men jag behöver släppa honom. Jag behöver få vara mig. Våra 13 år tillsammans är nu över. Det får vara som det är.

 

Jag fick ett ryck igår med lägenheten. Jag försöker göra i ordning det som inte blivit i ordning. Det var som att det sista att packa upp ville jag inte kännas vid för att jag ville inte inse att här ska jag bo länge.

Jag försöker vara hemma mer och inte hitta på så mycket saker. Därav att jag vill få i ordning hemma. Jag spenderar mycket tid med att prata i telefon med mina vänner just nu. Jag trivs på jobbet. Jag äter inte som jag ska. Jag försöker äta lustbaserat.

Jag funderar mycket på hur jag vill leva mitt liv. Hur jag vill att min nästa partner ska vara. Hur jag vill må i mitt nästa kärleksförhållande.

En del i smärtan att släppa taget om det som varit är att ta farväl av sitt förflutna och inte ge det lika stor vikt längre. Det är tufft att ge upp. Tanken om det som varit som skulle bli ens framtid. Men jag vill inte ha den framtiden längre. Jag vill ha en annan framtid. En av min egen lycka. En där jag inte lever för någon annan utan för mig. En i balans. Jag vet att jag inte vill leva själv. Men jag vet att jag inte vill leva med honom. jag vill något annat nu. Och det är bra.