Att alltid ifrågasätta

Min exman ifrågasatte mig i väldigt mycket. Som när jag bokade en tatueringstid som skulle vara efter jag hade flyttat ifrån honom. Jag lyfte inte upp med honom innan att jag ville tatuera mig men det var för att jag var så rädd att bli urpratad att göra det som jag blev så många gånger tidigare. Så jag sa: Jag har bokat en tatueringstid i september: Varför då? För att jag vill det.

Varför vill du det?
För att jag vill tatuera mig.

Varför då?
För att jag vill tatuera mig.

Varför då?  Du kommer ångra dig!
För att jag vill tatuera mig.

Varför då?
För att jag VILL tatuera mig.

Varför då?
FÖR ATT JAG VILL DET!

Varför då?!
För att jag vill det och jag har redan betalat bokningavgiften så det är ingen idé att du ska prata mig ur det. Det är försent!

Jaha, jag tycker i alla fall det är en dum idé. Du kommer ångra dig!

Det här är den komprimerade varför då- för att jag vill det av vårat samtal. Han sa det ca 25 gånger. Och så här var det med allt och då gav jag mig. För man blir liksom nerskavd. Man orkar tillslut inte komma upp med fler anledningar( och den här gången hade jag ju börjat med min KBT och tränade på att bara ha en anledning och köra med samma anledning.

Annars hade jag alltid 100 olika anledningar för att få igenom något. Då ska ni veta hur förvånad jag blir när jag vill något med min flickvän och så säger hon: Men det är klart att vi gör älskling! Efter första anledningen! Och i början kände jag mig så snöpen på alla mina bra anledningar men nu blir det bara bättre och bättre. Jag säger en anledning och det räcker. Ibland faller jag tillbaka till övertalandet och hundra tusen anledningar. Men oftast gör jag inte det.  Det handlar om att jag skriver om i min hjärna hur jag tar respekt och hur jag bemöts. För hon respekterar min åsikt.

Vill jag gå på teckningskurs, ja då ordnar vi det och jag behöver inte ha tusen anledningar för att jag ska få göra det för att det kostar pengar. Det är onödigt eller dyrt för hans anledningar att spendera pengar är “bättre” enligt honom än min anledning till att få använda våra pengar, vår tid och så vidare. Men nu fungerar det bara.

När jag vill något så säger min flickvän: Ja, men det är klart. Då sparar vi till det så du får göra det som du vill göra. Det är sådan enorm skillnad mellan det jag har levt i. Jag tror inte jag kan beskriva det på annat sätt.

Advertisements

Vad jag har gjort för min egen skull

Jag fick en kommentar av en av mina bästa vänner L, mannen på 50 år, som sa att han tycker jag är snyggare nu för tiden. Och jag tror det beror på att jag är lycklig nu.

Det känns som att jag verkligen har gjort ett stort arbete med mig själv under förra året. Dels att jag stod upp för mig själv och började söka egen lägenhet och insåg att jag behöver inte vara med honom  bara för att vi alltid haft varandra. Jag kan välja själv hur jag lever mitt liv. Jag trodde inte det tidigare. Jag vågade inte riktigt tänka att jag kan välja själv hur jag vill leva. Att jag måste stå för mitt och mina val. Jag reagerade istället för agera. Jag tog mig aldrig tiden att tänka efter vad jag ville när något uppstod. Nu försöker jag verkligen tänka till och inte godta att människor bara rusar på i ullstrumporna. Vilket gör att jag faktiskt blivit bättre på att sätta gränser och vara tydlig( det kan vara så att jag alltid har satt gränser och varit tydlig). Jag har bara haft en person i mitt liv, okej flera, som inte har respekterat detta och då känner man sig inte hörd och sedd. Vilket gjort att jag aldrig tillåtit mig att låta mig göra som jag vill och leva så som jag vill. Eller nej, det är fel. Men jag har inte stått upp för mig själv. Jag har inte stått upp för mig och vad jag vill och vill göra. Det är något som jag gör nu. Jag står upp för mig själv.  Vad jag menar med att jag står upp med mig själv är att istället för att: Åh älskling måste du gå en målarkurs nu? Det är dyrt( vilket gjorde att jag inte gick en målarkurs och inte tog tillvara på mina intressen).Eller Åh hjärtat kan du inte vänta med att plugga, nu när vi båda har jobb då kan vi spara och åka utomlands nästa sommar( vilket inte hände, det enda var att jag inte är socionom idag 10 år senare).  I sommar ska jag gå på målarkus. 5 förmiddagar om teckning. Det  är så skönt att faktiskt stå upp för mig själv och stå upp för vad JAG VILL GÖRA utan att det ska vara en önskan om att få och den önskan inte respekteras. Utan helt enkelt att jag nu mer gör det jag vill göra. Min flickvän stödjer mig och respekterar mina intressen och vart jag vill med mitt liv. Hur jag vill leva det. Det är så annorlunda att faktiskt bli respekterad för sin vilja och sina behov.

Jag är glad över allt jag lärt mig. Jag önskar att jag hade gått tidigare. Kanske redan i min tidiga 20 års ålder. Att jag förstått hur jag levt. Att jag bara accepterade att allt var på hans villkor för att “han” ville “ha” mig och då skulle jag vara tacksam. För någon ville ha mig. Nu inser jag ju att jag kan välja vem som vill ha mig och att jag kan välja den som får mig att må bra och vill leva samma sorts liv som jag vill leva. Jag gav upp. Jag gav upp mig själv för att vara med honom och det sörjer jag. Jag gav upp och vågade inte stå för mina egna åsikter och tankar av rädsla att väcka obehag hos honom och ha “fel ” åsikt. För han lyssnade ändå inte på vad jag tyckte så varför skulle jag då ha en annan åsikt än hans? Det var något jag ofta fick höra. Du har väl inga egna åsikter, du tycker lika som honom i allt. Ja, men det var lättare än att vara stark när man inte hade utrymme för sig själv, sina egna åsikter och vad man själv ville. För det fick man inte för han var så stark i sina åsikter, starkt ifrågasättande, han avgjorde. Punkt.

Det sörjer jag idag. Och jag är så glad över att jag inte lever i det där längre. Men jag är arg. Jag är så himla arg på honom. För allt han gjort och jag kommer nog vara arg så länge som jag fortfarande får betala för det.

Jag sörjer och blir argare

Jag sörjer och blir argare. Jag har alltid tänkt på min exman som en snäll man då han inte slagit mig( ja, alltså bara den preferensen är ju helt galen, det förstår jag idag). Sedan att han har stöttat mig när jag mått dåligt och fått ur mig det jag mått dåligt av.  Jag har alltid tänkt att jag ska prata respektfullt om honom här i bloggen. För det är min sida av saken och det kommer aldrig att kunna bli tvåsidigt.

Men…

Ja, det är klart det kommer ett men. Nu inser jag verkligen att så inte har varit fallet. Jag har ju vetat att vi verkligen inte har levt i en jämnställd  relation. På något plan. Jag har insett att han verkligen har varit lat och respektlös. Att han alltid har fått som han velat och att jag aldrig fått känna mig hörd någonstans.

Idag förstår jag mitt eget värde och jag får igenom saker som jag vill ha och även som hon vill ha och jag blir behandlad med respekt på ett helt annat sätt än jag är van vid.  Därför blir jag bara argare och argare över hur han behandlat mig genom åren.

På ett sätt vill jag bara anklaga mig själv och ställa mig massor med frågor om varför. Varför gick jag inte tidigare, varför förstod jag inte att det var psykisk misshandel. Varför lyssnade han inte på mig.

Jag kommer nog inte få svar på mina frågor och jag tror att familjerådgivningen var bra för att få honom och förstå hur han hade behandlat mig. Jag inbillade mig att han var oförmögen till förändring. Att det helt enkelt var så han var och ville jag vara med honom så fick jag acceptera att han aldrig följde med till min familj, mina vänner, använde upp alla pengar på sitt så det aldrig fanns för mig. Att han tog bort tv-boxen för mig för att han tyckte att tv var fördummande( men allt vi gjorde var att se på serier och film). Att han aldrig ville gå på dejt med mig. Att han inte ville någonting som han inte ville. Att han aldrig gav mig presenter för det skulle man förtjäna och han tyckte inte högtider var något som skulle firas för det var inget speciellt. Jag har stått ut med så mycket för att vara med honom.

Jag vet inte hur ofta jag bett till gud( bara den saken jag började be till gud för att få saker att bli bättre. Jag var desperat redan 2009) för att han skulle bli lycklig och må bättre så att jag kunde få må bättre. Käre gud kan du inte göra *** lycklig så vi får ha det bättre i vårt förhållande. Amen. Jag vet inte hur många gånger jag bad den bönen.  Eller när han sa att han ville köpa något och jag tänkte : Ja, om det gör dig lycklig så. Men det gjorde det aldrig. Eller när han köpte saker utan att säga till som kunde kosta 15-20 000 kr och jag blev inte ens arg för jag tänkte bara han får hålla på med sitt intresse och bli lycklig så han inte är så sur mot mig. Ja, ni fattar ju. Jag vände mig ju in och ut för att han skulle få må bra så att inte hans mående skulle gå ut över mig.

Grejen är att jag vet nu vad det var som gjorde att han kunde komma undan med allting. För att jag hatar att vara utsatt för människor som är arga, eller som kan vara sura och arga på mig. Jag står inte riktigt ut med att människor är griniga i min närhet och därför vill jag pleasa så att alla är på bra humör.  Så jag slipper obehaget att någon är sur och grinig i flera veckor. Det utnyttjade han. Efter vårt långa förhållande så har jag egentligen inget. Jag har inga ekonomiskt. Ingen bostadsrätt, ingen bil, ingen ekonomi.  Det är som min mamma sa: Det är konstigt att du som är 34 år, du borde ha åtminstone en bostadsrätt och äga någonting eller åtminstone ha barn. Men du har ingenting. Och nej det har jag inte.  Och ja, jag har lika mycket ansvar här att säga att han faktiskt fick allting och tog sig det så att jag inte kunde ordna med saker som var viktigt för min skull. Men som sagt det känns som jag gjort mycket för mig själv det senaste året.

Men jag blir så jävla arg på honom. Jag vill inte ha med honom att göra för att jag är så arg. Han säger själv att han vill vara en vän till mig. Men jag vill nog inte vara hans vän just nu. Han säger att han bryr sig om mig fortfarande och det är precis som när han sa att han älskade mig för ett år sedan och jag frågade honom: Om man älskar någon, behandlar man verkligen den så som du har behandlat mig? Vilket var något han inte kunde svara på. Så ja, jag är arg. Arg och förbannad. Men det är samtidigt bra. För det är också en känsla jag inte tillåtit mig att känna förut. Vilket gör att jag utvecklas.

Balansen i det nya

Det ska bli så skönt att få ta en helg nu. Vi har inget planerat för ikväll och det känns som vi behöver det. Jag har ett helt annat liv här. När jag levde med honom umgicks vi aldrig med andra och jag menar verkligen aldrig och aldrig tillsammans. Jag umgicks med andra men hos dem.

Nu umgås vi med alla och hela tiden. Det är på ett sätt väldigt härligt som igår då en av hennes närmsta vänner kom och pysslade med mig. Vi vek origami blommor och blev arga på beskrivningarna. Sedan ringde några andra och ville komma över med sushi. Det gick inte för vi hade lovat att gå till hennes mamma och bror. Vi tog med oss mat från McDonalds till dem och var där tills vi skulle sova. Så det känns som att hela veckan har varit så. Att det har varit ett konstant flöde av att umgås med människor. Vilket verkligen är något jag längtat efter och tycker är kul. Men det har också gjort att det känts som att vi inte har sett varandra den här veckan. Det ger lite dubbla känslor helt enkelt. Att få det man längtat efter och sedan att hitta balansen i det nya så det blir bra och inte för mycket av något håll är svårt. Och jag vill verkligen inte verka otacksam. Men det ska bli skönt att bara vara vi  ikväll.

Jag funderar på om jag ska bli mer officiell för att kunna lägga in mer bilder. Jag skulle vilja visa upp mina pyssel. Jag skulle också vilja skriva mer om annat. Vad tror ni om det? Om det skulle bli mer foton och annat i bloggen.

När jag försöker hålla mig till min inre resa med att läka mig själv och att leva det liv vi lever nu så kan jag känna att jag ofta jämför. Inte på ett dåligt sätt men som att jag sörjer lite att jag stannade så länge som jag gjorde hos honom. Jag visste inte något annat.

Jag håller just nu på att läsa Omgiven av psykopater som är en fortsättning på boken Omgiven av idioter. Det är så mycket i den boken som jag märker att min exman gjorde mot mig och det gör ont i mig att jag inte såg det då. Det skapar en oro i själen. Sedan följer jag ett instagramkonto som heter @mansbebisar som också är så himla spoton med hur jag levde.  Även @fannyarsinoe är ett konto på insta som gör ont i mig för att de sätter ord på sånt jag varit med om själv.

Det går inte en dag utan att jag förundras hur bra jag har det. Hur bra det går. Men samtidigt blir jag ju besviken på hur det var innan. Sedan tycker jag synd om hans nya sambo. Jag har insett att min man var inte en elak människa. Han var bara väldigt egoistisk och en mansbebis. Jag läser den där omgiven av psykopater som handlar om att upptäcka hur andra människor manipulerar en och många exempel författaren skriver om i boken har jag själv varit med om. Ska se om jag kan skriva en bokrecension längre fram. Jag får läsa den i omgångar då jag måste lägga ifrån mig den för att jag får ont i magen och blir på riktigt ledsen av den.

 

Vi hade en sådan underbar dag i fredags. Mina planer gick åt intet men jag hade en underbar dag i alla fall. Jag och älsklingen åkte till Ikea och åt brunch tillsammans. Sedan fick en vän till oss panik då hon var tvungen och jobba och inte hade någon som kunde ta hundarna. Så då åkte jag och älsklingen och hämtade hundarna. Sedan satt jag inne och målade och älsklingen var och fixade med bilen. Efter ett tag bar vi ut två stolar, kokade kaffe och te och tog med oss hundarna ut och satt och solade mot en vägg i vårsolen. Det var helt fantastiskt. Vi pratade om framtiden och passivitetstränade hundarna. Vi sa tänk om några år när vi inte sitter på en parkering lutad mot en solvägg utan tittar ut över vår gräsmatta med ryggarna mot vårt hus.

Det var bara så mysigt att kunna umgås på det sättet som vi  båda vill umgås. Att det är avslappnat på det sättet. Det är så himla naturligt mellan oss.

Jag sov i 10 timmar natten som var. Jag var så trött så jag ordkade inte vänta uppe på älsklingen så när klockan var 20:00 låg jag och sov i sängen. När hon sedan kom hem så kröp hon ner i sängen och jag vaknade till lite. Vi pratade en liten stund och höll varandra i händerna och somnade så. Det var lite skönt att få en stund ensam när man inte mår så bra. Jag var helt slut.

 

Så jag somnade och sov till 5 minuter innan jag började jobba. Inte så roligt men samtidigt så behövde jag nog det.