Att vilja prata utan att ha något att säga

Han ville prata med mig om vår relation. Jag frågade: vad vill du prata om då? Han sa: jag vet inte. Jag sa att jag inte just nu hade något att prata om och att det kändes okej. Han sa: Men det är ju för att vi aldrig träffas.  Jag vet att han hade något på hjärtat men inte vågar ta upp det. Men visst är det så, vi träffas sällan.

Ja, så är det nog. Vi träffas sällan. Oftast bara på helgerna. Men det räcker. Jag orkar inte mer. Det blir oftast hemma hos honom. För han vill inte vara hos mig.

Vi har inte träffats sedan några dagar. Vi har pratat lite i telefon en gång. Men det är ju inte det här kärleksfulla med att ringa varje dag och önska godnatt. Vi smsar i alla fall. Men ja, jag längtar inte. Det är inte som att jag inte kan slita mig ifrån honom. Vilket är en sorg att upptäcka. Men den sorgen kanske kommer senare. När lättnaden över att bo själv kanske lägger sig så kanske saknaden kommer.

Men sedan jag flyttade för ca en månad sedan så har jag inte saknat honom. Jag har känt mig ensam den första natten i lägenheten. Men inte saknat just honom. Det där att gå från tvåsamhet till ensamhet. Eller singel, eller dejtvänlig, eller vad det nu kallas. Det är svårt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s