När man börjar känna att man börjar inse att man måste fatta ett beslut.

Jag börjar komma till insikter. Insikter som jag inte vill komma till. Jag tycker det är så skönt att vara ensam hemma. Eller så här. Jag har sjukt stora behov av att vara social. Sedan jag flyttade har inte en enda dag inte varit fullspäckad med något nytt. Någon person. Något att göra. Jag har alltså inte haft en enda dag utan social interaktion. Vilket egentligen är HELT galet. På riktigt. HELT galet.

Det är som att jag kräver att inte vara själv. Jag är så rädd för det. Men det är nog för att jag inte vill ta i vad jag behöver göra.

Hade han sagt att han ville vara vän med mig om det tog slut mellan oss. Hade jag nog redan gjort slut. Det känns så förbjudet att ens skriva de här tankarna. Att ens ta det nu. Innan jag pratat med honom. Och ja, det här betyder fortfarande inte att jag kommer göra slut. Men  jag vet nog innerst inne att det kommer bli så. Men att ta bort sin trygghet i livet är så svårt. Det är så, så svårt.

De här sakerna som jag inte nämner i bloggen för att det handlar om han och bloggen ska handla om mig. De där som jag inte vill erkänna för mig själv att han gör. Hur han väljer att leva sitt liv är det som kommer göra att jag går. En dag. Men kanske inte än.

För åh jag tycker ju om honom. Jag pratade med en väninna igår som jag känt sedan tonåren. Hon sa att hon tror inte jag älskar honom. Inte egentligen. För jag vill ju inte bo med honom. Jag vill inte leva med honom. Men att jag trivs med honom och tycker mycket om honom som person. Jag funderar på om älska delen stämmer eller inte. Älskar jag honom verkligen?

Saken är att jag känner att han straffar mig för att jag flyttar. Att han då och då verbalt sticker kniven i sidan på mig lite grann för att såra. Att han inte hjälper mig med sånt jag inte kan. Vilket på ett sätt är bra för jag får utmana mig själv. På ett sätt så gör det att jag känner att han gett upp på mig. Men det är inte så snällt.  Men det plus hans det där som jag inte vill prata om här. Det adderar bara på till varför jag tror jag måste gå. Jag kanske skulle gått långt tidigare egentligen. Men han har så otroligt mycket jag tycker om också( och nej han slår mig inte, han dricker inte och han knarkar inte). Det är annat som skaver. Av respekt och det faktum att jag sagt att jag inte vill prata om honom i bloggen och utlämna honom utan det ska vara mina tankar och känslor som är det som är det viktiga så vill jag inte berätta mer än så.

Det jag vill är väl säga att skalan börjar tippa åt att jag faktiskt måste gå på riktigt. Men inte riktigt än. Jag klarar inte det än. För jag önskar ju verkligen att det vore annorlunda.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s