Det är nog så mycket lättare att prata om saker än allt det fula i att bli särbo. Allt det variga, skavande som det innebär att jag flyttar ifrån honom. Känslorna så klart. 

Jag har gråtit så många gånger. Nu är jag arg och gråter istället. Han frågar mig hela tiden om jag inte kan se vad han har gjort i år och vilka stora förändringar han gör för att få behålla mig. Jag ser. Det gör jag. Men jag vet verkligen inte hur jag ska släppa det inombords som skaver. Som gör att jag inte kan prata och att jag kokar. 

Jag hoppas att vi kan fortsätta tillsammans. Jag gör verkligen det. Men varje gång han ber mig att stanna så vill jag inte det. Jag vill bo själv. Jag vill leva på mina premisser. Jag orkar inte leva på hans längre. 

Vet ni. Jag är arg på mig själv. OH så arg jag är på mig. Att jag inte varit starkare. Inte sett tecknen och vänt det här tidigare. Men sen tänker jag. Vi är två i det här. Han kunde också sett dem och om vi båda hade sett tecknen så hade vi tillsammans kunnat bryta det här innan. 
Det är en sorg det med. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s